din änglabild så troget inom sig,
på den, som ofta hela världen glömmer
att blott i stillhet tänka få på dig!
Tänk någon gång, när du en blomma plockar,
på den, vars liv av dig sin blomning har,
som evigt minns de rika, ljusa lockar
och evigt minns ditt blåa ögonpar!
Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
och fiskarn sakta gungar hem från sjön,
på den, som evigt, evigt på dig tänker
och ber för dig till Gud så mången bön!
Tänk någon gång, när nattens klara stjärna
en hälsning vinkar ifrån fästet blå,
på den, vars tanke flyr till dig så gärna!
Nej, glöm mig du! — jag minns nog dig ändå.
C W Böttiger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar