måndag 31 oktober 2011

En ung flickas brev till en väninna på resa





















Här är så tyst och stilla, här händer ingenting! 
Du far så vitt omkring 
och minnen får du samla och löjen får du strö! 
Din värld den är en djup och stolt och svallande sjö - 
ibland så når en dyning, en dallrande ring 
den strand, där jag skall leva och dö. 

Och det är när du skriver! Du vet väl inte av 
att över land och hav 
jag följde dig, närhelst jag stod med dina brev i hand! 
Jag stod med dig vid relingen, när yppig sydländsk strand 
steg som en solfödd hägring ur böljans blåa grav 
och jag var med dig när du gick i land. 

Jag gick med dig mot alper där vinden blåste kallt 
av snö som aldrig smalt, 
fast dalens druvor mognade i sol för skördarns kniv. 
I gamla, gamla städer med glans av gånget liv 
jag njöt som du av skatter av ovärderlig halt 
i konstens och i vetandets arkiv. 

Så följde jag i tanken den långa vandringen. 
Tack för den färden, vän, 
tack för var skönhetssyn du gav, för varje tankebikt! 
Hur ofta flydde jag ej dit ifrån min vardagsplikt - 
ty verklighetens boja blir bittert hård för den 
som fyller ut sitt liv med dröm och dikt. 

Nu lider det mot kvällen och skuggan faller skev. 
Ditt kära, glada brev 
är inte mer en sagans svan som för mig dit jag vill, 
det är en hög av papper blott, som dystert prasslar till 
för dagens sista yra vind, som genom dalen drev 
med klangen av en fjärran fågels drill. 

Härhemma tätnar grönskan i björkarna alltmer. 
Jag tycker att jag ser 
hur hösten snart skall gulna dem och röva deras blad. 
Och inte är jag tålig och inte är jag glad, 
närhelst jag måste tänka på hur höst skall mörkna ner 
kring mina stilla års och dagars rad. 

Visst är det synd att klaga! Jag har det ju så bra. 
Det är väl stort att ha 
ett hem som jag med mor och far! På mig går ingen nöd. 
Jag längtar ej till lättja och ej till överflöd, 
och jag har händer starka nog att arbetsoket ta, 
när andens längtan ropar efter bröd. 

Jag grubblar på så ofta, jag undrar hur det går, 
om livets korta vår 
skall jaga över vägen min och susa mig förbi 
som doft av löv i vinden, som ett flyttfågelsskri, 
eller skall den dröja kvar hos mig i åldrande år 
som en ljuvlig, ljuvlig, fjärran melodi?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar