Idyller

"Krukan går så länge till vatten,
att hon slutligen brister."

I.

Våta, smutsgrå skyar sväva,
dimman biter, fuktigt rå.
Byarne i regndis skymta.
Dunklet faller hastigt på.
Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.
Uti lergult dikesvatten
har han stått den hela dag,
tryckt sin fot mot tunga spaden,
grävt med jämna, hårda tag.
Vet du, huru sjuka tankar
krama fram ett ångestljud,
medan svällda blåsor svida
uppå handens sträva hud?
Han har frusit stel, då blåsten
skarpt hän över slätten strök.
Han har känt som köldvasst nålstygn
regn, som grått längs marken rök.
Och då ryggen våldsamt värker,
krökt av slit i långa år,
känner du, hur modet böjes,
gikten runt i sinnet står?

II.

Tröskmaskinens hjulverk slungar
skrynklad sädeskärve fram,
och i gråa kvastar sprutar
hamlens rökigt täta damm.

Vasst det väser, dovt det bullrar,
halmen binds i stora fång.
Jämt i logens skymning ljuder
hjulens monotona sång.

Uti hudens rispor sticka
axets tandat skarpa spröt.
Smulnat stoftdamm täcker poren,
varur svetten ymnigt flöt.

Och i långa, mörka strimmor
sätter det sig, lag på lag,
klibbar torrt och hett vid gommen
under djupa andedrag.

Vet du, hur det känns i hågen,
tungt och skumt och febermatt,
då den hastigt ned sig sänker,
skymningen till dödens natt?

Fattigdomens hjulverk surrar
uti örat natt och dag -
känner du hur hoppet slår med
sjukligt tröga hjärteslag?

Anar du hur ledans taggar,
hatets käkar riva sår
och hur sinnet höljs av damm i
tröstlöst långa arbetsår?


III.

Mörkret tätnar. Blåsten susar,
svårmodstung och sorgesam.
Runt från alla gårdar glimma
tända kvällsljus dunstigt fram.

Klinkan skramlar. In i stugan
strömmar det en råkall fukt,
och från genomblöta kläder
går en unken vadmalslukt.

Uppå spruckna furubordet
dagakarlens aftonmat;
bröd som hårdnat, mjölk som surnat -
och ett litet tryckt plakat.

Värk som står i alla leder,
föda som är skämd och knapp,
iskall ugn och vägg som dryper
och en hampgul skattelapp.

O Hansson: