kry är lilla bergslagshästen, ivrig så att svetten lackar.
Far och son på kärran sitta, lustigt färden hemåt går,
stolt är lilla sjuårspilten, ty han tömmen sköta får.
Bruna ögat modigt blixtrar, ljusa lockar fladdra rika,
gnistor spraka under hjulen, skugglikt träden undanvika;
tall och gran, att snabbt försvinna, skymta fram som genom flor.
Gossen tröttnar ej att köra, gossen tycker han är stor.
Blott när vägen plötsligt kröker, när den svänger nedåt strömmen,
oförmärkt med ena handen far ibland tar tag i tömmen,
annars kunde det väl hända, att i ån det bure ner. -
Taget sker så lätt och varligt, att den lille knappt det ser.
Tycker någon, han ej skulle kärran ensam kunna köra?
Sådant för en sjuårsgosse är bevars ett enkelt göra.
Redan synes hemmets stuga vid den granomslutna älv;
pilten ropar åt sin syster segerstolt: "Jag körde själv!"
Vackra gosse! Snart att färdas ut i livet är du mogen.
Med en annan häst än Svarten skall du köra genom skogen.
Ack, vi alla på den färden skulle stjälpa kull ibland,
toge ej som nyss i tömmen oförmärkt en fadershand.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar