I väster tömmer kvällens bål
sitt skimmer över heden,
men böjd i smedjans svarta hål
står tyst den gamle smeden.
Det ekar långt av släggans gång.
En senig hand, en sotig tång
det röda järnet vrider -
och slagen bli en ödessång
som räknar år och tider.
Hör släggans tunga, hårda slag:
en dag - en dag - och än en dag -
hur jämna slagen falla!
Hör - år och mil - om stark, om svag,
så skall du gå dem alla!
Och smeden står med rygg i kut,
fast härdens glödhög snart är slut.
Vid ljusets sista flöde
står Livet självt och hamrar ut
en dag, ett mänskoöde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar