Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar?
Där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar.
Nu, flöjel, vänd dig med vinden och hör
vad rännorna sjunga, när dagen dör.
— Huhu! svarar flöjeln och jakar.
En dotter av jorden kom lustigt hit opp.
Med tegel lastad var båten.
Hon murade huset från grund till topp
och löjena stredo med gråten.
Vid taffeln satt dockan med purpur i hyn.
Vart endaste ägg var ett sockergryn.
— Gott bord! sade dockan belåten.
Men dockan fick sitta och spisa sig mätt.
Och myrten bars till gemaket.
Vår drottning steg till öppnad spinett
med ögat undrande vaket.
På locket lekte i blommande vår
herdinnor och herdar bland betande får.
— Förstår! sade storken på taket.
Sen dess stå de tomma trappor och rum.
Om tvekande låset hon fattar,
hon letar en stund bland minnena stum
bland kappor och fjädrade hattar.
Så bär hon det vackraste bort i ett fång.
Av minnena väver hon Gullebarns sång.
— Ett liv! svarar flöjeln och skrattar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar