Drottning Kristinas julnatt

Till julnatt klockorna tona.
Mot Roms kupoler ett åskregn slår
och framför brasan en drottning står
i landsflykt och utan krona.
På käppens krycka av elfenben
förtorkade handen darrar,
men skuggan växer i eldens sken
från golvets isande marmorsten
till takets snidade spärrar.
Hon stöter käppen i stenarna vred
och vänder, trogen sin gamla sed,
sin rygg mot brasans flammande ved,
vars kokande sav rinner över.
Hon lyfter sin kjortel till höften från skon
— Diavolo! Värme behöver
den del som satt på de svenskars tron.
O! Quantum mutatum ab illo!
Jag mången natt gav till spillo,
men trögare uret ej timmarna mätt.
Du vackra Julia, nämn ett sätt
att döda den långa tiden.
Tänd alla ljusen, som nyss du släckt!
Jag längtar pröva min nya dräkt
av silvertyg och av siden. —

Då fäster tärnan förskrämd och skygg
med nålar ur kjortelsäcken
de breda kungliga vecken
kring plattade bröst och kroknad rygg.
Med rosiga fingrar hon sätter
fontangen av flor och paljetter
på hjässan över ett glesnat hår
och ögon, gråtögt röda av år.

Men drottning Kristina tiger.
Allt närmare spegeln hon stiger
med blicken som en sibyllas stel
och kinder, som gulnande tvina.
Och runt kring torgen vid orgelspel
de öppna kyrkorna skina.
Hon ser sina skuldror bära
brokaden skinande vit och ny.
Och skuggorna samlas och skuggorna fly
Hon böjer pannan så nära,
att glaset grumlas av immans sky.

— Säg, barn, om ryktet berättar sant,
att andras tankar du läser grant?
Min fingerring jag dig skänker,
om innan du vänder till bäddens blund
du tyder klart, vad i denna stund
din drottning i själen tänker. —

En kort minut, ett andedrag,
ej längre än ekot varar
från pendelurets döende slag,
betraktar tärnan den gamlas drag
och niger till golvet och svarar:
— Vid Gud, Majestät, du tänker som jag.
Härnäst när vid midnattsväkten
du höljts i den vita dräkten,
då står jag framför din bår med min sax
och putsar de höga ljusen av vax. —
Den gamla nickar och räcker sin ring:
— Hav tack, mitt barn! Du förgäter en ting.
När bland ljusen du står vid mitt läger,
med händerna knäppta du säger:
Nu mumla Petersklockorna tungt.
Nu är du ett stoft, Kristina.
Nu vilar du gott, nu sover du lugnt,
fast långt från de forna dina. —

Men tärnan blir vit som drottningens dräkt:
— Om ensam och rädd jag höjer
det lakan, med vilket båren står täckt,
jag viskar, när knä jag böjer:
I människans öden en gåta bor gömd,
som aldrig tyddes, hur lärd och berömd
hon läste sin filosofia.
Hon vandrar ända till Asiam,
hon gästar slotten på bergens kam.
som fågeln så yr i det fria,
hon hatar och glömmer sin egen stam;
men i främmande slottens alkover
hon drömmer om hemmets buskar och träd
och på främmande jorden hon sover
i ångest sin eviga sömn utan fred. —