Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 

med sin murkna giga. 

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga! 

Kastar som en pojk mot sky 

frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 

fjällrar lätt på strängen, 

sköna jungfrun träder ut, 

liksom förr till drängen. 

Hej, galoppen går i kut 

över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 

rund och slät om kinden, 

tar från barmen, vit och stinn, 

diaren i linden. 

Stadigt dansar paret in 

genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 

rätar trögt på benen. 

Gamla valsen tung och stel 

tråds på kyrkgårdsrenen; 

matt och yr hon stiger fel, 

ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 

efter fläng och leka! 

Nummerkarln och generaln, 

blomstrande och bleka - 

alla bjuder han på baln, 

ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 

skumpat om med hjonen, 

står han strax i prakt och ljus 

uppe hos baronen; 

sirlig dans med bock och krus 

enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 

saffransgrann i nacken, 

äntligen en polska får, 

fast hon släpar klacken. 

Dunkom, hasom lunken går 

uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 

och i gröna hagen, 

Jorum i den sena kväll, 

Jorum mitt på dagen! 

Hör den murkna gigans gnäll 

under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 

samt med mö och fruga! 

Görom väntan ljuv och glad 

i vår lekarstuga, 

till dess en och en i rad 

vi stå upp och buga.

Erik Axel Karlfeldt: