Rorsmannen

Där satt vid rodret en sällsam figur
i oljerock och sydväst;
mot seglet slog smattrande regnets skur,
man sökte sig hem från en längre tur
och klandrade vädret som bäst.

Hans öga for över havet ut,
än fäste han uttryckslöst
sin blick på fockseglets vätta klut,
men stundom den dröjde en hel minut
på sällskapet halvt nervöst.

I fören bland packning och våta skot
trots regnet man gjort sig glad,
man skämtade högt över regnbyns hot
och tog under glam var störtsjö emot,
som båten på sida lad´.

Det mörknade redan på fjärdens våg,
augustinatten föll på;
för revat storsegel skötbåten låg,
och regnbyn ven uti tackel och tåg,
men rädd var ingen ändå.

Där kom en störtvåg med högrest krans
och slog över båtens stam
ett regn av skum, och det gick som en dans,
när ingen det med uti båten fanns,
som bragte sitt mod på skam.

"En bränning förut! Håll klart, låt gå!" -
och snart uppå annan bog
klöv skötbåten vågen. "Drag dikt, rätt så!
Ej skall någon stormby på båten rå,
när sådana tag man tog."

Kommandoorden dem ropade han
i oljerock och sydväst.
När båten vände och bränningen brann,
en blixt ur hans öga till fören hann
- det var som en stum protest.

Där satt hon så modig med kappan lätt
kring axlarna kastad blott,
det var som om vikingens brud man sett,
när land och föräldrar hon övergett
och till sjöss med sjökungen gått.

Men bruden, vikingens stolta brud,
hon vilade trygg sin arm
mot honom, som satt där, säll som en gud,
och tolkade tyst uti brutna ljud
sin kärlek, förtrogen och varm.

Det mörknar alltmera, men himlen ler
allt ljusare dem emot;
hur ljuvt att i dunklet, när ingen ser,
få trycka den hand hon så villigt ger,
det är bättre än tjäriga skot.

Men borta vid rodret en annan satt
i oljerock och sydväst
och vaktade vågen i becksvart natt
och bragte i säkerhet andras skatt
till lycka och bröllopsfest.

K A Tavaststjerna: