Sollefteå

Mera gröna stupa ej några stränder,
ingen luft är högre och mera blå,
än där Ångermanälvens dalgång vänder
österut vid vackra Sollefteå.

Kvällen vilar luftig med lätta skyar
över fjärran fjällar och nära berg,
uppåt dalen slumrande stora byar
taga aftonrodnadens rosenfärg.

Älven ligger skummig med blanka fåror,
stranden stiger lummig med fågelsång,
helt melodiskt knarra en roddbåts åror,
och vid Multråberget blir skuggan lång.

Vita ångarn speglar i virvelvatten,
vita måsen seglar i kretsar kring;
efter älven följer den vita natten,
svalan söker boet i vackra sving.

Kom, min fe, som skänkt mig det högsta bästa:
ögats skönhetssyner och hjärtats fröjd
- du är den, som måste med diktarn fresta
ögonblickets fullhet på livets höjd!

Jag vill stilla tacka dig i den stilla
underbara natten, som nu är vår,
den är ingen dårande tankevilla
som med morgonsolen igen förgår.

Den är tvenne lyckliga hjärtans lycka,
den är livets skönhet, som ger sig själv.
Se, vår norna önskar vår levnad smycka
med en äkta pärla ur Norrlands älv!

Fröja själv vill visa sig oss bevågen,
virar av konvaljer de väna band,
vilkas doft skall stanna oss kvar i hågen
som en fläkt av sommar i sälla land.

K A Tavaststjerna: