Anders Carl Rutström 300 år: Ur "Om själens sanna omvändelse"

I Lammets död och smärta

består mitt nådaval;

i hans uppstungna hjärta

och i hans själakval

anser jag mig intagen,

betald, förlossad nog,

och det uppå den dagen,

då han på korset dog.

Allt sedan har jag varit

hans arv och egendom,

fast jag har vilse farit

och föga brytt mig om

den väg jag månde vandra,

om han till livet drog,

ell´ om, med många andra,

jag dödde när jag dog.

Så flöt min halva levnad 

mig som en ström förbi,

jag fann en usel trevnad

i syndens slaveri.

Jag hissnar, när jag minnes

ett så osaligt liv:

hur jag var nöjd till sinnes

i dödens tidsfördriv.

Men mitt i döden sänder

den evige mig bud;

och mitt i dödens länder

jag flydde bort från Gud.

Jag såg att jag var naken,

spetälsk, ja, dum och döv,

och gick att hjälpa saken

med Adams fikonlöv.

Först uti Moses öken,

där jag min tid förnött

och mig i otrons töcken

på bördan burit trött.

Så fort som jag där hunnit,

med många tunga fjät,

så fort har satan spunnit

ett konstigare nät.

Den usla tid, jag lydde

naturens vilda lag,

jag mig det minsta brydde

om Gud och dess behag.

Sen, väckt ifrån de döda,

tog jag gestalt av träl

och had´ med mycken möda

så när förgjort min själ.

Jag ville Gud åkalla,

till nådastolen gå,

när jag ej månde falla

en vecka eller två.

När hjärtat hade känning

av nådens kraft och ljud,

då var min lösepenning

fullgällande för Gud.

Men var min själ oriktig,

kall eller spridd omkring,

var nåden mindre viktig

och blodet ingenting.

Så for jag fram i villa,

så matter, som en träl,

och ständigt mådde illa,

med en förtvivlad själ.

Jag kände i min anda

och i mitt kötts begär

de laster allehanda

som kunna nämnas här.

Jag sökte dem att dämpa,

men livet var förkvavt.

Jag hade ej lärt kämpa

i Jesu Kristi kraft.

Mitt hjärta var en bölja,

som i ett stormigt hav

måst alla väder följa

och rädas gå i kvav.

Av allt det, som jag trodde,

var intetdera visst,

ty i min anda grodde

förtvivlan, dom och brist.

Jag talte nog om trona,

om nådens rika älv.

Jag ropte: Herre, skona!

men litte på mig själv.

När jag ej något kände,

som sargade mitt bröst,

var det i mitt elände

för mig en hemlig tröst.

Mitt hjärta höll för ringa,

att Jesus för mig dött,

mot det att kunna tvinga

till helgelse mitt kött.

Att Gud för hela världen

en härlig seger vann,

det såg jag allt i flärden

med mindre aktning an.

Men helig bli och salig

var kedjan av mitt liv,

fast under en otalig

naturens bång och kiv.

Ett "bättren eder!" hördes

igenom märg och ben,

men byggningen uppfördes

förutan hörnesten.

Jag fann för gott att mena,

det Jesu död och blod

blott var för fromma, rena

en helig reningsflod,

men ej för de gudlösa,

som voro liksom jag,

det vor´ att nåden slösa

till köttsens välbehag.

Om allt, som var fullbordat

i Jesu blod och svett,

blev även ömkligt ordat,

som vore det väl skett,

men den som ej kund´ fatta

helt riktigt denna tröst,

den vore till att skatta

som aldrig återlöst.

Jag sökte saken göra

i Herrans ögon god

och själen min framföra

med tungt och sargat mod.

Men aldrig blev det fyllest

utgråtet vid hans dörr,

och intet hopp om hyllest

gav mig till Jesum förr.

Mitt hjärta stundom kände

av nåd sig genomträngt;

strax trodde jag nu hände,

vad jag had´ länge tänkt:

nu är jag ren och riktig

samt helig överallt,

och aldrig mera pliktig

fördärvs och synds gevalt.

Knappt var en dag förliden,

jag hade ingen tro,

var strödd, från grunden vriden

och utan samvetsro,

ty frukterna ej priste

den telning, hos mig grott,

och nogsamt mig beviste

att jag ej hade trott.

Jag las vad Andan skrivit,

men tydde själv det ut,

och vad till livs var givet,

blev mig ett dödsbeslut,

ty täckelset det hängde

för mina ögons hus

och Jesum utestängde,

all världens sol och ljus.

Nu jag mig själv förvitte,

nu gick mot Gud i krig,

nu lika orätt litte

på nåden inom mig,

nu ville mig omvända,

nu gilla Guds förbund,

nu hävde över ända

den enda livsens grund.

Jag ville ej medgiva,

att Gud var re´n försont,

men att han väl skull´ bliva,

när jag ej gjorde ont,

när jag blev sönderkrossad

av lagsens dunderslag,

samt helt och hållen lossad

från syndsens våld och lag.

Att Jesus för mig dödde 

och allt däri bestod,

att nådens källa flödde

långt mer än syndsens flod

för alla syndarena,

det stötte mitt förnuft,

fastän det helga ena

bort bli på stunden ljuvt.

Så mycket jag förmådde

med tusende besvär

jag gjorde: synden rådde

och allt var lika när´. 

Sist gav jag mig förlorad

och tänkte i min nöd:

kanske jag är utkorad

av Gud till evig död.

Ack! vad för irrig lära,

det största raseri,

att, Jesum till vanära,

gå nådens tron förbi,

att hata och förkasta

hans Evangelium

och helt onödigt hasta

till mörksens pinorum.

- - -

Att tro det blodets värde

ej gäller inför Gud

för dem, som äro snärde

i syndens band och bud,

det är, ehur det klingar,

tvärt mot den Helga Skrift,

och själen mordiskt tvingar,

likt finaste förgift.

Visst gäller det för alla,

ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,

men innebär pardon

för onda och för fromma,

men den, det ej antar,

vill ej till bröllops komma,

fastän han bjuden var.

Guds Lamm blir ock beskrivet

blott såsom läkare 

och som av Fadren givet

till bara helgelse.

Helt annat lärer Paulus

i de korinters brev,

men du, ännu en Saulus,

besinna vad han skrev!

En annan Jesum målar

som Faderns kärleks pris,

blott såsom mildhets strålar

och nådenes bevis,

men Kristus är utgiven

och för oss vorden död,

ja, vreden stillad bliven

i Jesu marterflöd.

- - -

Så är då Jesu lydnad

vår enda sällhets stöd,

hans lidande vår prydnad,

som står i liv och död.

Hans kärlek ej fördränkes

av Adams syndaflod,

men den som tror försänkes

och renas i hans blod.

- - -

Märk, tron är utav nåden,

men nåden ej av tron.

Först bäras himlabåden

om nåd till var person,

men sedan följer vakna,

upplysas, böjas, ja,

all egen kraft att sakna

och blott för intet ta.

Det ena Jesus gjorde,

och det är en gång gjort,

i himlen och på jorden 

har det ock blivit sport;

det andra skall nu hända,

det gör hans Ande, märk!

det är att oss omvända,

och verka Andens verk.

Kan detta ske ell´ icke,

är nåden given dock;

om vi oss därtill skicke,

så ha vi gåvan ock.

Men om vi den förskjuta,

är gåvan likväl till.

Vill du ej livet njuta,

så dö då, som du vill.

Du dör, men ej behöver

att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,

helst du var även döpt.

Du ställer dig helt farligt

i en osäll gestalt,

sen dör du oförsvarligt,

och därmed är det allt.

Att nåden oss förvärva,

si det har Jesus gjort,

samt rättighet att ärva,

och öppnat livsens port

för hela mänskosläktet,

si, det är redan gjort,

ja, haver krossat häktet,

som visst är mer än stort.

Men vad som nu bör göras,

är taga nåden an

och nu sig låta föras,

som bruden till sin man,

att sig hans rätt ikläda,

fast fattig och ovärd´,

i tron till arvet träda,

av nåd därtill beskärd.

Här finnas tusen tröster,

den endast vill kan ha,

var själ blev återlöster

på berget Golgata.

Den detta tror, han bliver

båd salig, helig, böjd,

och går med munter iver

i liv och döden nöjd.

Ja, den som tror, han gläder

båd Gud och himlens här,

i Lamsens vita kläder

han härligt klädder är.

Men den, vars otro övar

mot Jesum avigt mod,

Guds Ande han bedrövar

och ratar Jesu blod.

Han så frivilligt skiljes

från nådavalets ord,

gör satan själv till viljes.

Det största själamord

på anden sin den dyra,

det sista syndafall

begår han i sin yra,

och evigt ångras skall.

Men den på blodet vilar,

har ständigt sol och dag,

står fri för skott och pilar,

för otro, synd och lag,

ty allt vad han bör göra,

har Jesus redan gjort,

och vill sitt verk utföra

i själen alltid fort.

Var dag nu själen röner

mer nåd, mer tro, mer kraft,

mer lust till lov och böner,

mer liv av livsens saft,

mer ljus, mer klarhet, styrka,

hon får nu tusenfalt,

samt Gud i Kristo dyrka,

ja, helgas över allt.

Dock, detta är ej grunden

som hon nu vilar på,

men som i första stunden

hon nåd av nåd månd´ få,

så vill hon nu ock njuta

förlåtelse av nåd,

samt liv och räkning sluta

i kraft av fridsens råd.

Utfattig hon sig kände

i livsens första punkt,

när Anden henne sände

ett hjärta svårt och tungt,

men ännu mer hon finner

sitt djupa syndafall,

ju närmare hon hinner

till Jesu fotapall.

Den själen står på grunden,

som på ett hälleberg,

skall ej i sista stunden

för döden skifta färg.

Hans liv är Jesum känna,

vill mer dock känna´n än.

Hans levnads lag är denna:

en Guds och mänskovän.

Si, den kan ledigt kämpa

båd´ in- och utom sig,

samt syndens gnistor dämpa

och föra andans krig

mot själve Leviatan

och hela mörkrets makt,

ty Jesus haver satan

i döden nederlagt.

Si, den kan sjunga, prisa,

tillbedja Herren Gud,

sig för hans ansikt´ visa

i Lamsens bröllopsskrud,

samt utav hela världen

var timma avsked ta,

och göra sista färden

förnöjd. Halleluja!

Guds Ande, mig bevara

från all min egen tröst

och lär mig vörda bara,

att jag är återlöst.

Det dyra ordet höra

till all min själafröjd,

si, det skall evigt göra

min ande i mig nöjd.

Är det Guds blod som strömma´

till alla själars väl,

så må vi högt berömma,

ho har ock mera skäl,

än Adams fallna släkter,

som blott för Gud bestå

i vita silkesdräkter,

dem de i blodet få?

Ack! ville var en tunga

om det som Jesus gjort

predika, tala, sjunga,

skull´ saken vinnas fort.

I herdar, troget ropen,

som fören Andens värv,

så att den arma hopen

må räddas från fördärv.

Nu kommer, mänskor alla,

till nådastolen fram.

Bland oss låt evigt skalla:

Halleluja, Guds Lamm!

Hav evigt pris och heder

av dina köpta får!

All världen, fröjdens eder:

Guds salighet är vår.

A C Rutström: