tisdag 2 juli 2024

Forsar brusa, månen glänser

(Till Onsnovjanenko-Kvitka,   
ukrainsk författare 1778-1843)

















Forsar brusa, månen glänser 
som i forna tider. 
Sitj är borta, och dess kämpar 
hädangått i strider. 
Var är Sitj? Så spörjer säven 
invid Dnjepers stränder. 
Vart ha våra söner skingrats 
ut i fjärran länder? 

Måsen skriar och med suckar 
ungars död beklagar. 
Solen skiner, vinden viner 
och på stäppen jagar. 
Kullar, som på stäppen trona 
uti stel begrundan, 
spörja stormens starka ande, 
om han sopat undan 

stäppens barn, som fordom gästat 
dessa rika nejder. 
Vänden åter till er forntids
dryckeslag och fejder! 
Axen vaja än, där fädrens 
hästar fingo föda, 
där tatarer och polacker 
färgat stränder röda. 

Vänden åter! Aldrig åter! 
susar det från havet. 
Aldrig det står upp som en gång 
vart i mull begravet. 
Sant det talar, blåa havet. 
Sådant är vårt öde. 
Friheten ej vänder åter 
från de evigt döde. 

Ej kosacker komma åter, 
ej stå upp hetmaner.
Ej i Ukraina prunka 
purprade zjupaner. 
Men vår ära dock ej ljuger. 
Hävden rättvist dömer 
om vår rätt och om vårt öde,
som i mull sig gömmer.
Våra visor, våra sägner 
världen ej förglömmer. 

Ukraina är vår ära, 
byggt på rättens grunder, 
utan guld och utan stenar, 
utan lömska funder.
Herrens röst är ock vår stämma; 
hon kan ej gå under. 

Låt mig än en gång få höra, 
huru havet sjuder, 
huru under pilträds skugga 
ungmöns visa ljuder! 
Låt mitt hjärta le och fröjdas 
än en gång, den sista, 
innan mull av utländsk torva 
kastas på min kista!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar