Franzén 250 år: Pappersdraken

 

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén: