i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.
Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!
Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.
G M Silfverstolpe:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar