Alla föddes vi som bröder i en by vid Dnjeperns strand,
varför sletos vi då sönder i vårt gamla moderland?
Seklers nöd oss sammandrivit såsom får i samma flock,
uti nödens ugn vi blivit sammansmälta till ett block.
Alla levde vi som bröder - grenar uppå samma stam,
än i norr och än i söder. Söndring räknades som skam.
Samma kyrka kunde samla år från år till sång och bön,
unga sjöngo med de gamla. Psalmen klingade så skön.
Samma tårar alla fällde under ödets gisselslag,
samma ordning alla gällde i vårt fria byalag.
Lett och ljuvt vårt släkte delat under många seklers lopp,
alla som det goda velat hyste samma tro och hopp.
Våra seder, bruk och minnen, traditionen och vår tro,
allt som värmde våra sinnen och gav trevnad i vårt bo.
Frihetslängtan som vi ärvde var ett härligt gudalån,
vi begå, om vi fördärva fädrens arv, ett helgerån.
Stora värden vi förlora, som ej vägas kan med gull,
när som högsta mål vi kora grävandet i jordens mull.
Hjärtat känner fullt av bävan, vad vi mista genom slarv.
Hjälp oss, bröder, i vår strävan att bevara fädrens arv!
Kraftig var vår sammanhållning uti klar och mulen tid,
ingen svårighet och sållning kunde störa sinnets frid.
Hur än oron folken skakat, sporde vi den Högstes skydd.
Fadersögat ömt har vakat över liv och hem och bygd.
Våra fäders levnadssaga är en saga underbar,
gångna släktled se vi draga oss förbi som leva kvar.
Och ur dunklet än de tala, fastän deras röst är låg,
vad de säga oss hugsvalar och upplivar själ och håg.
Ska vår by, som stritt med ära, som soldater i en trupp,
nu den stora sorgen bära att i Sverige höra upp?
Som en eolsharpa låter, Gammalsvenskby, än ditt namn!
Hjälp oss, vän, att samlas åter till en by i Sveas famn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar