där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar där borta
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
vårbris och toner åt livet en gång!
K A Tavaststjerna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar