Klasskamraten

 

Min gamla klasskamrat i fjärran väst,

som är som jag — du vet nog själv det bäst —
en glad artist, med kassabrist och björnar!
Dig sjunger jag i skymningen min sång,
att tiden icke mig skall bliva lång,
som väntanstiden på de gyllne örnar.

Bland vänner är du bäst, min kära bror.
Det vet jag också säkert att du tror.
Din vänskap har jag prövat många gånger.
Ack, kvinnors kärlek är en bagatell
emot din vänskap, känner jag i kväll;
den brister ej i halt, som mina sånger.

Jag minns dig ofta, ser vårt lilla rum;
då man var ung, vad gjorde några tum! —
Där pluggades, så man blev yr i hatten.
I hörnet stod en gammal, sprucken spis,
som rökte väldigt, men som lyckligtvis
ej satte eld på huset uti natten.

Vi läste mässor och kateketik
och diskuterade i dogmatik. —
Nog var det trevligt, minns du, kära “Kalle”?
Du gjorde framsteg, du, och stod dig bäst,
du läste så du kunnat bliva präst;
men jag fick mycket lite i min skalle.

Du var den styvaste i klassen, du;
i skolan talar man om dig ännu,
och årtal, kyrkofäder, gamla ätter
du hade reda på, blev aldrig bet.
Hur du dig lärde allt, jag icke vet;
men bäst du ritade dock silhuetter.

Min klasskamrat, säg minns du våra rön
i societeten, hos det täcka kön,
där vi uppträdde raka uti ryggen?
På lysning, brudsäng, tänkte de väl mest;
hos dem, min bror, du stod dig allra bäst;
de svärmade kring dig som själva myggen.

Jag hade ingen tur, jag var för blyg,
men hade roligt för mig själv i smyg;
jag skrattade åt hela konkarongen.
Tar han ej “Matts” ur skolan, tänkte jag,
så mister jag min klasskamrat en dag,
och förr’n han anar det, så är han fången.

Vad flickebarnen hade mot din vän,
det har jag icke riktigt fattat än,
och aldrig sade du mig hemligheten.
Jag fruktar mina visor skrämde dem;
du hade alla, du, på dina fem,
ty alla voro rädda för poeten.

Den tiden flytt; vi äro gamla nu;
men dessa minnen leva kvar ännu
och liva åldringen, som visst ej klagar.
Men säg, min klass- och rumskamrat, min vän,
när får jag skaka hand med dig igen
och talas vid om gamla gyllne dagar?

F A Bloom: