augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum
och töckning, utan vind, beslöjat månljus silar
i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.
Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö
av dunkelt saffransgult, som vågar, rinner, simmar
och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar
på axens toppar och på ängars slagna hö.
Så går jag längre in och längre, längre sänker
mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa
och stelna fast och hård ju mer den töcknet dränker.
Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar