sucka, söka efter friden
och med outsäglig smärta
aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mitt öga
efter ljus förgäves spana
i det molnbetäckta höga
och på livets dunkla bana?
Tanken sig ej reda mäktar
ur det mörker som mig höljer;
viljan vacklande försmäktar
i den vanmakt som mig följer,
och vad hjärtat eftersträvar
av mitt samvet förevites;
mellan liv och död jag svävar,
mellan jord och himmel slites.
Svåra fallen, skild från Herran,
den vid stoftet bundna anden
ser sin Faders boning fjärran
och förmår ej lösa banden.
Men han anar Faderns mening;
och den hemligt närda sorgen,
med hans trängtan i förening,
är hans återlösnings borgen.
Stilla, heligt dunkla minne
av ett Eden som försvunnit,
tysta aning i mitt sinne
om ett mål som ej är hunnet,
visen mig den väg till livet,
som oss uppenbar är vorden,
tolken ordet som är skrivet
uti himlen och på jorden!
Himlens, jordens och mitt hjärtas
profetia sig fullbordar.
Ej av tvivel skall jag smärtas;
Herrens, Herrens Ande ordar:
»Flydda äro nattens väkter,
över Sion uppgår ljuset,
och för jordens fallna släkter
öppnas åter fadershuset.»
Ner i dödligheten stiga
nåd och sanning och försoning
och det fromma hjärtat viga
till Guds Helge Andes boning.
Sig med människonaturen
Herrens härlighet förenar,
och Guds Son, av kvinna buren,
blir det offer som oss renar.
I det heligsta ingången,
han ock min förlossning funnit
och åt mig, i synder fången,
frid och frihet återvunnit,
att jag, kärleksfull och trogen,
skulle i hans fotspår sträva
och, till änden redobogen,
världen dö och Gudi leva.
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
sannan Gud, och den du sände
att med dig oss än förena!
Jesu Kriste, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar