er vård av samme Faders hand,
vi kiven I ändå på vägen
till ett och samma fadersland?
I haven ej de bud i minne,
som Herren gav oss, evigt god;
I haven icke Kristi sinne,
och fåfängt flöt för er hans blod.
Hur fridsamt deras dagar välva,
som rätt förstå vad han befallt:
att älska andra som sig själva
och älska Herren över allt;
som ont med ont ej vedergälla
men övervinna ont med gott
och hämnden glömma eller ställa
uti den Högstes händer blott.
Den Helige du fåfängt prisar
med böners mängd och sångers ljud,
om ej din mänskokärlek visar
din sanna kärlek till din Gud.
För honom fåfängt du begråter
din brist vid nådens altarfot,
om du en broder ej förlåter
vad han har brutit dig emot.
Ty var din trätobror benägen
till vänskap medan än är tid!
Gör väl, då än du är på vägen,
så hinner du ditt mål med frid!
Gör väl ej blott åt den som löner,
åt den som prisar dig igen:
i samma hjärta, samma böner
hav rum för ovän och för vän!
Och föd den arma, kläd den nakna,
låt upp för nödens barn din dörr!
Du skall ej själv din nödtorft sakna
av Herrens händer mer än förr.
Då skall ock sist i Faderns rike
dig möta detta glada ljud:
det goda du bevist din like,
det har du ock bevist din Gud.
O du som gav ditt liv för fåren,
om nåd och kraft vi bedja dig
att framgent följa dig i spåren
på kärlekens och fridens stig.
Låt mer och mer en skingrad skara
förenas i din sannings ljus,
att det må vara, evigt vara
en herde och ett fårahus!
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar