Ode

Nil mortalibus arduum est. Caelum ipsum petimus stultitia. (Horatius)

Fåglars kung mot ljusets flod
lyfter sig på starka vingar.
Ingen vanmakt honom tvingar.
Han har kraft som han har mod.

Fjärilns lilla veka kropp
smekande kring blomman kryssar;
darrar kär på hennes knopp,
som sig öppnar för hans kyssar.

Törst till blod hos tigern bor:
se, han fräter, se, han rasar!
Nakna kräk, du flyr och fasar -
men naturen, denna mor
skänkte honom svalg och klor.

Så, i alla väsens lott
har hon velat vist förena
drift och kraft i lika mått:
stolta mänska! du allena
har begär och svaghet fått.

Dristig nog att Snillet följa
ut på sanningarnas hav,
drunknar du uti den bölja
som du ville dricka av.

I serafisk herrlighet
dygden för ditt öga blänker:
dåre, i din barnslighet
hennes höjd du hinna tänker.
Väl: så lyft dig, stoftets son,
lyft dig gudalik - på tån.

Darrande för lyckans hot,
snål att med dess blick benådas,
kysser du som slav den fot
under vilken du skall trådas.

Himlen, jollrar du, har mig
till sin avbild velat göra.
Gack att med förundrat öra
himlarna och avgrund höra
med ett hånskratt svara dig!

C G af Leopold: