den mö av nordanskog, i det just på en tid
sågs fyra raske män, som Sveas trogne vänner
från hedendag tills nu ha varit allan tid,
i salen där hon satt inträda all´ i sänner
att trösta hennes själ med mund och tunga blid.
Men deras härkomst är också av hennes släkter;
ty ser man ock att de dra flor och sorgedräkter.
Den yppersta var han som Sveas örlog förer
och för dess välfärds mån framsätter liv och blod.
Då när utländske män en okyska lusta rörer
till hennes jungfrudom, han då med hjältemod
den otillbörlighet från hennes dörrar körer
och håller utanför med väpnade förbod.
Ty kom ha klädd i stål och guldsmitt älgshudsläder
och hjälm på huvud satt, på hjälmen flor och fjäder.
Därnäst en vördig man densamma höga trappa
uppsteg, vars år ha gett vishet och ära rom.
På bägge skuldror drog han en svart fotsid kappa,
på handan bredan hatt helt överdragen om.
Han är som med Guds lag plä´ uppå hjärtat klappa
och lära Svea rätt den rätta kristendom.
Ur uppsyn, hand och mund var man då läsa kunne
nitälskan den han drog, ity hans ögon runne.
Sen kom den tredje fram, som mest i havet speglar
sins handels vida lopp till denna frökens mån.
Ty ej fanns någon fjo´l, den han ej överseglar
att henne göra rik av all den myckna lån
som vida jorden ger, då han sin kosa reglar
och till de silkesland vid varma Ceylon.
Och fast, då han till lands är, bor i faste städer,
är dock hans vap´n ett skepp, som går för fulle väder.
Den sista, fast han nyss framgången var ur skogen
och klädd i vallmarsrock, med skallot huvudskål
dock med helt ärlig min och hakans prydnad mogen,
som bor i rolig bygd på sin enstaka gå´l,
han ställer sig ock in av andakt redobogen
att till sins vänas tröst ock höja upp sitt mål.
Han är som Svea fä på vide marker gäter.
Han är som skaffar mat när Sveas hovfolk äter.
G Dahlstierna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar