att mänskan blev allena:
du velat därför man
och kvinna huld förena,
att de med trogna bröst
må vara till sin död
varandras hjälp och tröst,
förnöjelse och stöd.
Som du, o Jesu, ett
med din församling blivit,
åt henne frid berett,
för henne dig utgivit,
en make främje så
av kärlek makans väl,
och blive av de två
ett hjärta och en själ!
Ty kärleken är mild,
han tål och han förlåter,
från agg och misstro skild,
och vänder icke åter;
han ökar livets fröjd
och minskar dess besvär,
han över smärtan höjd
och stark som döden är.
Men, Herre, utom dig
vi alla äro svaga;
vi hava var för sig
att våra fel beklaga:
se oss i mildhet an.
för oss är bästa råd
att undse med varann
och hoppas på din nåd.
När i gudfruktighet
vår stilla väg vi vandra
med kärlek, fridsamhet
och trohet mot varandra,
så bliver kärlekens
och fridens Gud oss när
och oss till livets gräns
allt gott av nåd beskär.
Jag kan mitt hjärtas vän
ej själv åt mig bevara:
o Gud, bevara den
för dold och öppen fara.
Ack, låt oss sammanbo
att lova än ditt namn
och följas åt i ro
en gång till fridens hamn.
Men är det ditt behag
att vännen från mig skilja,
hav med min sorg fördrag
och böj mig till din vilja,
att jag, när livets lopp
för mig ock når sitt slut,
får gå med saligt hopp,
dit vännen gått förut.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar