Du skall lämna mig, stygga gosse,
och jag blir här på landet kvar.
Bland kärr och fur och sten och mosse
vad de bli långa, mina dar!
O säg ej, att för dig de bliva
just lika långa som för mig!
Jag har, att saknaden fördriva,
ej det som finns i mängd för dig.
I början skall min famn du sakna
och ofta se på mitt porträtt;
att ensam somna, ensam vakna
blir väl i början ej så lätt;
men se'n de nya föremålen
din tanke rycka med sig snar,
då jag vid sländan eller nålen
ett ständigt enahanda har.
Ej minnets liljor lika dofta
som stundens nyutspruckna ros;
i början skall du skriva ofta,
men snart den lusten flyr sin kos;
du ropar »nej!» Det kan så vara!
Tro ej, att jag dig förebrår!
Ack nej, din flicka säger bara,
hon säger bara hur det går.
En kyss ännu, och bort med tåren!
Det blir väl tid för den en dag.
Nu löser jag de svarta håren,
som vunnit — minns du? — ditt behag:
så, bort med kammen, låt mig linda
de långa lockar om din hals!
En stund, en stund jag vill dig binda -
så framt du ens får resa alls.
Farväl, farväl, min ljuva lycka!
Ser du, hur lugn jag än ser ut?
Det går att sucken söndertrycka
mer lätt än jag har trott förut.
Var stark, du även! Och som gåva
jag minns dig varje timme, jag —
du skall, du måste ett mig lova:
ack, tänk på mig — varannan dag!
C D af Wirsén:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar