förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken!
Jag ägde en vän, i hans hjärta jag såg,
ett skimmer av snö över sinnet låg.
Han glömde i livets mödor och lust
sitt hjärtas frid vid sirenernas kust.
Nu är han väl ärad och glad och rik,
nu är han väl alla de andra lik.
Men stundom i nöjets rus han känt
som flöge i hjärtat en dörr på glänt,
en dörr till ett hemligt rum i hans själ,
som annars han bommat och reglat väl.
Där ligger på bår i brudlig skrud
hans barndomstro, hans minne av Gud.
O helga gemak, o slocknade hopp,
o dörr, som i skärande ljud går opp!
O heliga frid i svepning av snö,
o löften om nåd, som i synden dö!
Hon sover så djupt, hon vakna ej skall,
han själv henne dödat. Hon vilar så kall.
Bevara ren din barndoms ljuva tro,
förutan den finns ej på jorden ro.
Bevara jämt din första kärlek ren,
förutan den är varje glädje sken.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar