Almqvist (Monolog).

Att våga eller icke är det första,
att lyckas eller icke är det andra,
och däremellan ligger handlingen.
I handling ligger livets makt, all lycka,
all ära och all rikedom. Blott den
bevisar att vi finnas. Vad är tänka?
Ett embryo till liv. - Vad samvetskval?
En sjuklig handlings mord emot sig själv.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången övergivit
och flytt till tron, sagt där det högsta finns.
Och medan jag i tysta böner ligger
vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
om sköna kvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
den gycklaren, och visar oss att allt
ett narrverk är. Och själva handlingen,
vad är den? En tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
det brokiga, som heter livet eller,
med litet längre titel, mänsklighetens
utveckling till lycksalighet. Jag suttit
och målat mången tavla därifrån.
Det var min roll tills nu. Nu kommer där
en skurk och stör mig. Vad är mer naturligt
än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
för platt. Ack, verklighetens värld är full
av bara platthet; skall man handla där,
så bli motiverna de gamla kända,
slutledningarna likaså. -
På sned är världens anlete och växer
på nytt på samma gamla sätt på sned.
Vad som var gott för några tusen år,
vad som var ont, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
en sammansvärjning mot det evigt lika
och enahanda; jämt uppträda män,
som stämplas såsom rackare och bovar
för det de sökt att svänga om etiken
i stort, allt från sin urgrund. Jämte dem
finns andra dock som lyckats, stora kungar,
som mördat uti gross, bankirer fina,
som stulit uti stort, och filosofer
som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
i sanning, fast misskända av partier.
Jag vet det finns ett ont, jag känner ju
att själv jag ämnar nu ett brott begå,
ett avbrott uti alltets jämna gång.
Och därför darrar jag. Allt kallas ont,
som gör en ont; men är min darrning över
och lyckas handlingen, så blir det onda
ett gott, och får jag samvetskval däröver,
så blir det åter ont. Så växlar hemskt
i världen livets ljuvt violblå färg -
och dock är nattvioln så ljuv en blomma.
Jag mycket älskat denna lilla blomma
och ämnar skriva en roman om den,
där hela handlingen sig vände blott
omkring en blomma, och där blomman vore
hjältinnan uti stycket, människorna
bisaker blott. En underbar intrig
och vackra ord - och under allt en tanke,
lösaktig, djurisk som en Messalinas.
Det vore ett problem; nå väl, låt se,
blott denna sak är över, skall jag börja
ta hand därom - men nu är giftet färdigt.

J J Wecksell: