Svenskan och finskan

Svenskan:
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
må du minnas, att den starka, mera prövade är min.

Finskan:
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets undervärld,
väntade min tid - den kommit, ljungar fram med strålens makt,
och du bleknar under hjälmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan:
För ur sagans dunkla fornvärld sprakande ditt furubloss,
hög jag står i middagsglansen - sekler ligga mellan oss.
Skynda djärv, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
några ax av mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan:
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
jag har Finlands högsta kärlek - bytte ej med dig min lott.
Sakta kallnar bort ditt hjärta, gravens förgård öppnar sig
och du lämnar dina skatter - arvet åt vårt folk och mig.

Svenskan:
Ännu lever friskt mitt hjärta, slår i tusen ädla bröst;
också du har lärt dig älska tro och sanning av min röst.
Såg i morgon segerns fana på min grav du svaja glatt -
snart du dvaldes själv i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan:
Slår i tusen bröst ditt hjärta, dock min luft de leva av;
gav du tro och gav du sanning, kämparna för dem jag gav.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång,
som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton en gång.

Svenskan:
Leva de, så skall jag leva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Över oss stå högre makter, i vars tjänst vi gått och gå -
den, som längst och trognast tjänat, älska, värna de också.

Finskan:
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
slå på språkens gyllne lyror, väcka liv i folkens barm,
skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
kan den tonen sant du klinga? - främling är du på vår strand.

Svenskan:
Hit jag kom som frö - en järnek står jag nu på stormigt skär,
fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgat hav -
halva Finland med skall följa i min glömskas öppna grav.

Finskan:
Väl! jag står i landets hjärta - furan, evigt grön och stark;
stod förgäten, tung och isklädd - frisk ändå - i vildskön mark;
våren kommit, Finlands hjärta slår av kärlek, ljus och hopp -
och du drar din krona långsamt undan för min unga topp.

Svenskan:
Fäll din lans som min jag fäller - bådas udd är av demant.
Så de gåvos oss att strida för vad evigt är och sant.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den -
och ju mer vi däråt offra, blomma vi dess högre än.

J J Wecksell: