Vore jag ett litet barn

Vore jag ett litet barn,

då skulle jag gå ut och leka,

bygga mig en liten kvarn

och ro min lilla eka.

Mången vän, som här jag vann,

under vita lakan blundar,

och nu är jag en gammal man,

som sitter vid brasan och grundar.

Gåta, saga, jordedag,

ditt djup kan ingen loda.

Ännu samma barn är jag

och människorna goda.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

K Boye:

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

K Boye:

Vallgossens visa

På berget jag sitter, runtom mig allt tiger,
i kvällen jag sjunger för mig själv.
Skyhög furan över mig stiger,
i djupet fradgas den strida älv.
Och högt är berget
och tyst är skogen,
enslig är kvällen,
ensam är jag.

E G Geijer:

Du går icke ensam

Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.

Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.

Lycklig är du och säll.
Himlen dig har i kväll. 

C J L Almqvist:

Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana.

Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

E G Geijer:

Voyeur

Naturen tar
nu av sin klänning,
den festligt gröna
som hon bar.
En trötthetskänning
hon fått, den sköna.
Men dig som kvar
står, fylld av spänning,
skall vintern löna.

A Holmberg:

Skalden Wennerbom

Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

Reflexion

Cornelius Tratt är död (en liten rödlätt man, 

gick gärna med syrtut, i går begravdes han). 

Jag kistan såg och processionen 

och gjorde denna reflexionen: 

"Bror Tratt, du levde glatt och kort, 

förr bars du alltid hem, 

nu bärs du äntligt bort."

Till en ung flicka på hennes födelsedag

Gläd dig i din ungdomsvår, 

unga, ystra flicka, gläd dig! 

I de blomsterkransar kläd dig, 

som man strör i dina spår. 

Tag med högmod den bukett, 

som en älskling, ljuvt betagen, 

offrar på den sälla dagen, 

då du in i världen trätt. 

Undfå, i en moders famn, 

som dig nu så ömt skall trycka, 

önskningar till högsta lycka, 

sällheter av ljuvsta namn. 

Yvs, då alla fägna sig, 

då envar dig offer giver, 

och all husets tävlan bliver, 

vackra flicka, blott för dig. 

Intet ögonblick förspill - 

lev din dag bland lek och löje, 

medan världen är ett nöje 

och en lust att vara till. 

Tidens flykt ej hindras kan, 

snart skall detta hem förlåtas, 

denna hulda mor begråtas, 

denna älskling bli din man. 

Snart, som vaknad ur en dröm, 

du till tretti årtal hunnit; 

lek och fester då försvunnit, 

födslodagar och beröm. 

Och din tröga äkta vän 

skall ej mer din högtid prisa, 

men en artighet dig visa 

därmed, att han glömmer den. 

Därför, i din ungdomsvår, 

unga, ystra flicka, gläd dig! 

I de blomsterkransar kläd dig, 

som man strör i dina spår.

Till...

Din fägring fästade mitt val, 

ditt kärva vett min låga svalar. 

Man kan ej säga, att du talar, 

man säga kan: Du håller tal.

Den mödosamma världen

 

Vår prost jag häromdagen såg 

en morgon, då han ännu låg 

matt utsträckt mellan tvenne lakan. 

Hans kinder hade rosens färg, 

hans runda armar hull och märg, 

och magen, kullrig som ett berg, 

sig hävde upp mot isterhakan. 

Vid sängen stod ett bord, där denne andans man 

sin frukost redan färdig fann 

av smör och kycklingar, så läcker och så härlig. 

Hans vördighet grep saken an 

och fann likören rätt begärlig. 

Sen han nu visat mycken nit 

med klunk för klunk och bit för bit, 

han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden

och ropte: "Store Gud, vad är vårt usla liv?

En ständig kamp mot synd och flärden. 

O Herre, mig Thin styrko giv 

i thenna mödosamma världen!"

A M Lenngren:

Den olycklige i kärlek

Tre älskarinnor har jag mist:
den första blev av döden slagen,
den andra, genom svek och list,
av en rival ifrån mig tagen.
Än då den tredje, frågar du,
var blev väl hon? - Hon blev min fru.

A M Lenngren:

Du ska tacka

Du ska tacka dina gudar, 

om de tvingar dig att gå 

där du inga fotspår 

har att lita på. 

Du ska tacka dina gudar, 

om de gör all skam till din. 

Du får söka tillflykt 

lite längre in. 

Det som hela världen dömer 

reder sig ibland rätt väl. 

Fågelfri var mången, 

vann sin egen själ. 

Den som tvingas ut i vildskog 

ser med nyfödd syn på allt, 

och han smakar tacksam 

livets bröd och salt. 

Du ska tacka dina gudar, 

när de bryter bort ditt skal. 

Verklighet och kärna 

blir ditt enda val.

K Boye:

Vägen hem

Jag vet en väg som leder hem. 

Den vägen är tung att gå. 

Var vandrare där blir en fattig man 

och liten och ful och grå. 

Jag vet en väg som leder hem. 

Den vägen är kal och ren. 

Den är som att luta sin varma kind 

mot obarmhärtig sten. 

Men den som känt den stenen 

mot kindens isade blod, 

skall märka, hur mild dess hårdhet är, 

hur trogen och fast och god. 

Och han skall tacka stenen 

och hålla det hårda kärt 

och prisa det enda kämpaspel 

som var sin seger värt.

K Boye:

Via media

Jag bad en gång om glädje utan gränser, 

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös. 

Månn blygsamheten växer till med åren? 

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen. 

Men skönast är att stå på smärtans valplats 

med stillad håg och se, att solen lyser.

K Boye:

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade Brud
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
skall henne bestå.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o Flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver
där nere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopsdag ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.


E J Stagnelius:

Ja, är min lovsång!

Med klaraste sikt mot döden
och ständig medvetenhet
om fattigdomens helga dag,
då kläderna skola falla,
jag avvaktar mina öden
och strider mot grå förtret,
försöker med solblanka värjeslag
att slå mig igenom dem alla.
Gudom på Livets berg,
fyll nu mitt bröst med märg,
fyll mig med solsken i roten och stammen!
Blomme jag manligt! Amen!

På grund av att andra följa
vid slutet av mina spår,
alls icke äger jag rättighet
att kvarlämna veord tomma.
För nästa vandrarebölja,
som nalkas med törnekrönt hår,
i arvets bok skall det stå: Jag vet,
att ja-orden evigt blomma.
Väx, är det första bud!
Ja, susar markens skrud!
Ja, ropar solen åt människostammen!
Ja, är min lovsång! Amen!

"Men blodiga händer syssla
och rödaste kvasten går,
och ändå vill du mana mig:
Behåll den friska minen!
Du vill med små blommor pyssla -
idyllen med kannan står
och vattnar helt förnöjd en stig
i skuggan av giljotinen."
- - -
Skåda min åsikts färg:
Grönt lyser hoppets berg.
Framtiden grönkläder svartnade stammen.
Hjälp mig att vattna! Amen!

B Sjöberg:

Kring befruktningsdansen

Kring befruktningsdansen vilda tankar svansa,
grova kvickhetssmeder nypa, hamra, slå.
Anekdoter viskas i kaféets vrå.
Vid en knuff i magen
rodna feta dragen,
skrattet exploderar under hi och hå.
Genom år i tusen
hördes lystna susen,
samma tassel ständigt på den heta jord.
Djurets brunst och låga
utan ohöljd fråga
tolkas runt i husen
med de röda ord.

Kring befruktningsdansen vackra tankar sväva,
liksom vita slöjan prydd med ros och krans,
längtan spunnit tyget med en gyllne frans.
Fin som månens skära,
jungfrulig, med ära,
strålar älskad kvinna, hög i drömmens glans.
Vid en mänskas vagga
står en bock med fragga,
full av eld och röda, pockande begär.
Himlen även dröjer med sin stjärna där.
Dessa två tillsamman
hopaflätat flamman,
lust och längtan blandas - låga, mörk och skär.

Därför drömmar ljusa
med en harpton susa
under kärlekskamp vid farlig blomsterdunst.
Bäst ett djurböl klingar,
raggig bock får vingar.
Stjärnan klarögd brinner över mull och brunst.
Muntra mänskosvinet
kan förvandla grinet
som inför en dotter, späd i skyddad säng.
Och satyren fäller
bockhår, när han ställer
tanken till den kära, ljuv på drömmens äng.

B Sjöberg:

I klostercellen

Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan,
för det ena kära värvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flere bägare han tömt.

Se, nu textar han så flitigt med en gulnad bok framför sig,
tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig,
och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt,
gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.

Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket;
riklig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket.
Åt var kapitäl, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft
till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.

Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden
hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden,
handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag,
liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.

Om han visste vad han verkar, kanske skulle då han kasta
pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta.
Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand
formeln, som en dag skall lösa andarne ur dogmens band.

Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida,
dväljs ett sändebud från Honom, vid vars fot eoner bida.
Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik
fram att rädda Platos himmel och Perikles´ republik.

Drick, du gamle! ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen,
och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen!
Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår
mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år -

bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor.
Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor,
genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt,
och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.

Hesiodos´ råd

Bön med lyfta händer är ej nog, 

lantman, då du ber för jordens gröda. 

Bed med handen på din plog! 

Då välsignar bönens kraft din möda.

V Rydberg:

Svårmodets son

Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,
källans sorl förstummas, och kalken sluter
doftande blomman.

På verandan vid havet

Minns du de skymnande böljornas suck, att vid målet de hunnit
endast en jordisk kust, icke det evigas strand?
Minns du ett vemodssken från himlens ovanskliga stjärnor?
Ack, åt förgängelsens lott skatta de även till slut.
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt i oändlighetsträngtan,
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?

Allmakt och ödmjukhet

Var lagom ödmjuk mot den allmakt, som är Zeus´
olympierns, som med diademprytt ännes nick
bevingar blixtens flykt och skakar jordens grund!
Men böj dig, mänska, för en törnkrönt allmakt, som
på blodigt kors med kärlek gäldar bödlars nit!

V Rydberg:

Tonerna

Tanke, vars strider blott natten ser!

Toner, hos eder om vila den ber.

Hjärta, som lider av dagens gny!

Toner, till eder, till er vill det fly.

E G Geijer: