den mörka nattens vän, de tröttas enda ro,
arbetarenas lön, nyttigsta ting i bo,
ögonens läkedom, dig alla måste prisa;
ty äro utan dig fåkunniga de visa,
och svaga starka män, ty intet kan man tro
på jorden utan dig här trivas väl och gro,
om icke du oss vill bevågen dig bevisa.
Kan du, o söta Sömn, upphålla tankars lopp,
slut mina ögon till och vila tröttan kropp!
Dig ljuvligaste sömn jag önskar nu allena,
allt annat lyckan må av mitt begär förmena.
Kom och inväva allt med dig i glömskan din!
Fastän jag sover, så är Venerid dock min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar