Det vet än ingen vem jag älskar, icke heller
min allrakärsta själv, att hon så älskad är.
Hon tror det ej, och då jag henne mest begär,
mig ofta främmande och som en okänd ställer.
Varföre gör jag det - mig själv i strömmen fäller
så stilla, att jag ock mig ej bekänna törs.
Vem är i sjönöd stadd, där drunknar och förgörs
och ropar inte hjälp, men vill där bliva heller?
Vad är för djur så spakt, som tyst sig låter fängsla?
Skall jag ock dras så tyst, vi har ock jag en mun?
Är det en ljuvlig ting, för vem skall jag mig ängsla?
Förnuftet svarar mig: bekänn dig ingalund´,
ännu är inte tid. Visst är det älska dygd,
men det, som ärnat är åt andra, älska, blygd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar