i en iskall och mörklagd boning,
som inte ens har stränga bud
och aldrig tröst och försoning,
som aldrig förråder vad han vill,
som ingenting vet om ängarnas blom,
som bara kan åska och slå till -
nej, det är hedendom.
Slumpen? Cirklar som evigt går
och skär ibland varandra,
som leker med timmar och dagar och år
och med oss, som i blindhet får vandra.
Jag tror dig inte, du finns inte till,
du är bara ett namn på ett ingenting.
Du är inte en kraft som lever och vill,
du går bara runt i ring.
Jag kan inte tro på en makt som är blind,
det blir bara en gud av lera.
Mitt liv - var det farande efter vind,
nog var det väl annat och mera.
Min Gud vill jag nalkas i längtan och bön,
fast jag stammar ur markens mull.
Inte i rädsla, inte för lön,
bara för kärlekens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar