Som klockan slår, så är jag här! —
Se hur min herre sover där,
Han är väl trött av dansen.
Nu skall jag snygga upp hans dräkt. —
Ja, om jag inte honom väckt,
han aldrig fått den kransen,
som hänger där med vissna blad,
men gör magistern stolt och glad.
Här ha vi nu hans svarta frack
av punschen fläckad! Ack, ack, ack!
Hur kunde han så spilla?
Och västen, nyss så vit och fin,
är nu bestänkt med mörkrött vin,
det är ju gruvligt illa! —
Nu friskt — en karl, så-fri och frank,
bör också ha sin stövel blank!
Den vita mössan på jag tar,
den blanka värjan djärv jag drar
och leker ”vara herre.”
Men då jag skulle lärd och klok
studera mången dammig bok,
det vore kanske värre!
Nej, jag tar borsten nu igen
och fäktar ändå bäst med den.
Om söndag med min herres väst,
borstnejlikan i rocken fäst,
och skimrande i solen
på bron jag med mitt metspö står;
till Eklundshof jag munter går,
och tänker ej på skolen.
Men måndagsmorgon med all nit
jag väcker upp min herres flit.
Se så ja! — nu är fracken bra,
och stövlarna. Tack skall du ha,
de nu som nya skina!
Nu, herre! kan han vakna tryggt,
ty nu är allting blankt och snyggt,
och ingen vågar grina.
Friskt vatten jag från källan bär,
ty törstig nog han vara lär.
Trara lala! — Nu bär det av,
liksom en häst i ystert trav,
och hunden med mig springer!
Hur vackert här på backen är!
Se, nätta flickan vatten bär,
men klockan åtta ringer.
Tillbaka som en pil jag far. —
Säg, herre! var jag inte snar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar