vitvingad mot jorden ned.
Men månen och molnen på nattlig gång
förnummo hans heliga sång.
Han sjöng hur de syndfria själarna bo
i paradislundarnas ro.
Om Herren den Höge han sjöng, och hans lov
flöt ut genom natten som sov.
Han bar i sin famn en nytänd själ
till livets förtvivlan och fel.
Men något av sången blev evigt kvar
hos själen i ordlöst förvar.
Och länge hon led i de levandes värld,
av underlig längtan tärd.
Och aldrig den vek, den tonen från Gud,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar