Har Majus varit svår

 

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

Fredens Johanna d'Arc

 

Din aska ströddes ut för himlens väder, 

Johanna d’Arc! -- och dock du lever än. 

Ett Domrémy blir varje hem igen, 

där franska kvinnor bära sorgekläder. 

De unga sönerna till fallna fäder 

av bleka mödrar fostras upp till män. 

Bland mödor mogna, minnesgode sven, 

och timra åter upp förödda städer. 

Bliv sansad, sedlig, stark, de svagas värn, 

ty rätt och frihet rå på blod och järn -- 

en annan hämnd kan ingen mor predika. 

Hell, fredens Frankrike, du ärorika! 

Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine, 

hon fyllt sitt värv, "Jehanne, la bonne Lorraine!" [1]

[1] François Villons trohjärtade uttryck.

C Snoilsky:

Är människan ett hugskott blott

 

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Jungfrurs anständiga friareval

 

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

Kan en Mygga besjungas?

 

Svar. 

På min flickas vita hand, 

vid en ljusblå ådras rand, 

satte sig helt nyss en mygga. 

Skall jag slå ihjäl den stygga? 

Varför är jag nu så god, 

utan vrede, utan mod! — 

Den en fridlyst fristad funnit, 

Notre Dames beskydd den vunnit; 

ty helt lugn, med vänlig blick, 

säger hon åt myggan: ”Drick! 

Ej i vårens första dagar 

man hans budskap så förjagar.” 

Kan jag med ett mord befläcka 

denna hand, den milda, täcka? — 

Medan jag funderar så, 

flyger myggan mot det blå; 

och dess glada sång förråder, 

att ur en poetisk åder 

hon har druckit. Lätt och fri, 

flög hon nu sin skald förbi!

T Knös:

Du för vars allmaktsird

 

Du för vars allmaktsord 

mörkret från öde jord 

förr tvangs att fly, 

se, än är jorden skum, 

öde är månget rum; 

sänd evangelium, 

låt dagen gry. 

Du vid vars kärleksglöd 

framgick ur natt och död 

skapelse ny, 

du som gav blinda ljus, 

löste ur fångahus, 

stillade stormens brus, 

låt dagen gry. 

Ande av ljus och liv, 

åter en pingstvind giv, 

väckelse ny. 

Låt dina vingars slag 

spörjas ännu i dag, 

töcknen från jorden tag, 

låt dagen gry. 

Helga Treenighet, 

som ej av skiften vet, 

eviga ljus, 

bjud genom vågors svall, 

starkt som basuners skall, 

vida kring världen all 

ditt: "Varde ljus!"

August Michael Posse:

Trefaldighetsnatten

 

[Källarsalen på Fagervik om aftonen. Man tar ut innanfönsterna i fonden och öppnar glasdörrarne till verandan. Tullförvaltaren, Lotsåldermannen och Postmästaren sitta vid ett bord och dricka.]

Tullförvaltaren:

Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!

Postmästarn:

Väl du har talat, min vän och tullförvaltande broder;
köttet ju måste ha sitt, men anden också vill leva;
därföre sång och musik jag låtit hämta från staden.

Lotsåldermannen 

Bravo, du postinspektor! Men även jag har till nöjet
dragit mitt strå. Då i kväll den första ångbåten kommer,
hälsas han må som sig bör med hela stället signaler;
blågula flaggan vi hissa i topp från utkik och slupar,
och ifrån lotsbergets spets den gamla finska kanonen,
köpt på en strandauktion för fyra riksdaler i banko,
dundrande hälsa den skall befriarn som kommer från fastland,
första klassens kapten vår vän Kronander på Baggen.
Barnen sjunga utanför:

Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

Stärbhusnotarien:

Hej! Ser ni mej? Här ar jag den första badgäst på platsen,
stärbhusnotarie jag är vid Rådstuvurätten i Köping;
dödsbon jag skriver ju opp och kallas väl därför på narri
Dödens fadder; ni känner ju mig sen i fjol? Har den äran!
Trettio somrar som gäst jag traskar på Fagerviks stränder,
badar mitt bad, spatserar min tur om morgon och afton;
gläds åt de glada som få, och skingrar tanken på döden.
Skådande ungdom och söl, föryngras jag åter om våren,
lik en ihålig ek, som grönskar dock utan att blomma.
Ren jag min stuga besökt ihop med den gamla Lovisa;
fönstren vi öppnat på glänt och vädrat, städat och stökat;
trädgårdslanden vi grävt; jag själv har krattat och rensat;
persiljelådan är klar, ty utan den kraftiga örten
flundror och sik, abborrar och samtliga fiskar som kokas
äro som intet och nix; jag känner min fattiga skärgård.
Dillen är sådd, den oumbärliga härliga dillen,
när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor
föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar
läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu,
ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen
ensam han äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.
Glasrädisorna även jag sått, dock mera som grannlåt,
de ju garnera så bra på smörgåsbordet om söndan -
Blommor jag ock planterat av välkända, gångbara sorter:
främst lövkojan jag satt, med saftiga, skiftande färger,
fattad i krans av den doftande blyga resedan;
astrarne icke jag glömt, som komma så varligt på hösten.
När allt annat gått ut, står astern så karsker i frosten!
Och när den sista båten går in, och jag flyttar till staden
har jag än kvar en bukett åt ångbåtsrestauratrisen
såsom ett minne och tack för alla ljuvliga stunder
hon mig berett vid försalongens dignande matbord ...
O! den förträffliga aln, den inkokta laxen, go herrar ...

Tullförvaltaren

Håll då för tusan, notarie, ni äter ihjäl oss på fisken,
och våra stärbhus helt visst ni reda får innan kvällen!

Postmästarn

Gott, herr notarie, ni kom som den första svalan i juni,
att oss förkunna det vårn gått in i skärgårdens bygder,
första badgästen ni, som sedan följts av så många,
bringar vår lilla kommun det klingande guldet i pungen;
guldet blir silv’ och silvret det växlas, blir blänkande koppar,
regnar på prästen i dag, i morgon dryper på klockarn.
Så blir där välstånd i byn, så skattar ju staden åt landet.
Välkommen då, herr notarie, vi önska er alla så hjärtligt,
och tag del i vår fest till ära åt dagen - och natten;
här på trefaldighetskvälln vi dricka vår hälsa ur källor,
guldgula källor likvisst, fru Lundström tappat på flaskor...
Där skall jag dricka er skål och önska er länge få leva,
lika så länge som vi och ändå längre ett stycke.

Stärbhusnotarien 

Tackar, go herrar, jag tacksamt tar mot er vänliga bjudning,
först på sin plats och sist i sin säng är min lösen för dagen.
Pang! Jo där smällde ett skott! Ett till! för nu kommer båten!

* Vid källan under ekar och björkar står ett bord dukat med bålar och glas. Vid bordet sitta: Stärb-husnotarien, Tullförvaltaren, Postmästarn, Skalden, Revisorn, Komministern o. fi.

Stärbhusnotarien

Solen har axlat sitt ok och ränner med blänkande seldon
ut ur sitt femte hus som står i tvillingars tecken,
lämnar den opålitlige maj och tågar i kräftan.
Då blir det sommar i nord och stadsbon svettas i staden;
skolorna sluta termin, i verken börjar semestern.
Hemmen de brytas nu opp och fönstren kritas mot solen,
mattorna rullas ihop och vinterkläderna vädras,
våningen står i sitt stök, den luktar av kamfer och malört
strött av husmodren själv att skydda för måtter och målar.
Så bär det av; alle man till hamnen där ångaren ligger.
Loss och lägg ut! Är ingenting glömt? Nu far vi till landet!

Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;
Guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
inom vår trädgårds hägn där pråla tulpaner, narcisser;
nygrävd rabatt av den sammetsvartaste mulliga mylla
höljs av den doftande snö från blommande aplar i kanten.
Trädgårdsmästarn sin bänk då luftar, rensar och vattnar -
Se på de snörräta led av den mjällvita svällande sallat,
och rädisornas rad! De lyfta sig redan ur jorden
liksom de ämna gå bort på rosenröda små föttren...
Där står spenaten i flock, och den oumbärliga dillen -
Tyst du, min matfriska mun! - Vi återkomma, sa svalan!

Midsommartid, o ljuvliga tid, med syren och peoner!
O du syrenernas tid, men mest dock de vita
viska och dofta som förr om ungdom, om hopp och om kärlek,
minna mig än, ja ännu om parfym på en flickas handske,
eller en spetsnäsduk, en trofé ifrån nyårsbalen...
Kommer så båtarnes dag; då riggas, splitsas och målas;
metspön, gäddrag och krok från handelsman rekvireras;
röjd är vår tennisplats, snart vinka de brokiga hattar,
röda och vita och blå som jätteblommor i skogen.
Då är det ungdomens tid; den gamle fröjdas i minnet.

Högsommardag, då vinden står stilla på blänkande vatten,
solen han gassar i strand och barnen de bada i viken.
Göken sjunger ej mer, när lien går fram över ängen.
Nyslaget hö i lövklädda skak nu räfsas och bärgas;
smultron och mjölk, måhända en nysått och valstannad filbunk
väntar till kvälln det svettiga, hungrande, törstande slåfolk.

Fruntimmersveckan går in som damernas egen i juli;
namnsdag vareviga dag med portvin, kaffe och doppa -
rosorna stå i sin prakt, men falla mangrant för saxen:
Sara, Margreta, Johanna, Malena, Emma, Kristina
offras då rosornas skörd; det skönaste höves de sköna.
Almanackan spår regn; det regnar nog ofta, ej alltid;
när som det regnar likvisst, man samlas på societeten,
väljer till direktion och diskuterar programmet.
Nu skall det festas var kväll och spelas, lekas och dansas.
Dansas dock mest och hälst, ty nu har musiken kommit;
spelmän av första rang från den kungliga opran i Stockholm:
första fiolen är god, den andra dock fordom var bättre,
kontrabasen är bäst, klarinetten icke dess sämre,
men pianinot, gott folk, pianinot det spelar som ingen
fru direktörskan själv, en elev av konservatoriet,
fordom hon spelt för van Boom, jag tror på sextiotalet,
sedan hon spelt för sig själv, och sina närmsta förstår sig.
Väl! medan dansen går på därinne i höganloftssalen,
herrarne då, ej de yngsta likväl, de dricka sin pjolter,
eller de rulla ett klot i kägelbanan på berget;
damerna nere på bron de sitta i raderna långa,
icke de yngsta likväl, och vifta för myggen med kvistar;
myggen hör till, till nöjet som ormen i paradiset,
myggen är stygg, den sticks som bekant och hindrar att sova.
Hindrar? Ja men, ty i sommarnatten den ljusa i norden
vakas det skall, och skam den som sover för midnatt -
eljes I gören som jag: tan en lur, en grundlig på middan.
O! Du för ljuvliga natt, när äntligt i sängen man hamnar;
gustaviansk är min säng med bolster av sjöfågelsfjäder -
och man har nattlampan tänd att läsa en smula i bladet.
Slåss så en stund med myggornas frät, det förargliga följet,
drömmer sig in, tillbaks i vinterns mörkaste kvällar.
Sinnet blir tungt av tankarna kulna som hösten ...
Men så, när lampan släcks ut, är det dager bakom gardinen,
rödhaken sjunger alltren och fjärden den plaskar mot stranden,
högsommarsolen i norr, och nordost (halv-ost) har sin purpur
lagt i ett band som lyser och bländar likt strålande norrsken,
tittar i kammaren in! Det är dag! Då går myggen till vila!
Och du somnar med soln, med soln i ditt tröttade öga.

Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken;
allting står visset och torrt, förfallet, dammigt och kvalmigt,
hettan oss pressar till sömn och flugorna sticka en vaken,
dalierna sloka på stjälk och astrarne digna mot jorden...
Brunnarne sinat ut och marken har spruckit av torkan...
Då rullar opp uti ost de tornande blåsvarta åskmoln,
blixt bröstar av! Det blir tyst en sekund! Och det mullrar och rullar,
manglar och ranglar! Och så med en knall utav grova kanoner
fönsterna skallra av skrälln och spjällen de dallra i skorsten.
Åskregnet öser nu ner ur svartblåa molnen i zenit,
byarne blåsa så barskt på de piskade fjärdarnes böljor,
mänskorna fly uti skjul, de stänga då dörrar och fönster,
fåglarna krypa i lä av de ristade björkarnas stammar,
fiskarne sänka sig ner förskrämda till djup och till grynnor ...
Då är det bardalek uppi luften, på jorden, i vattnet;
sedan så lugnar det av; likt krutröken efter bataljen
molnen de rulla sin kos, det blir klart, det blir stillt i naturen,
solen begynner igen att lysa, att värma och bränna.
Rötmånan dock, trots hetta och allt, har sina ljusare punkter -
andjakten öppnas igen, och bärtiden börjas med körsbär;
släpärter föras till torgs och så kommer färsker potatis.
Ih! vad det sockret går åt när syltningen börjas i köken;
flugpapper köper man in, men flughåven sys i familjen;
barnen de hålla kalas, ricinolja hämtas från staden;
koleraryktet går löst så visst som amen i kyrkan;
alla nu hålla diet, men herrarne hålla sig konjak.

Så blir det kuttrarnes tid, det kungliga segelsällskapets!
Och när ett skallande rop går vitt att eskadern har kommit,
då skall man sopa i saln; direktionen träder tillsammans.
Societeten ger nämligen bal för flottans offcerskår...
Då säga gubbarne pass och jämka sig ner på kastellet;
drickande prata de strunt och minnas hur de varit unga.

Liksom en eftersläng på en bal så kommer augusti.
Eftersommarn bär frukt på försommarns avfallna blommor;
rågen står redan i skyl och vetet det gulnar så varligt,
Erik han löfte med ax och Olof han håller med kaka,
Larsmässan kommer med päron i år men ej av de fina;
astrakaner man ser på gångarne likvisst som fallfrukt,
hallonen höstas alltjämt, meloner och läckraste gurkor;
gurkor det är ju min frukt, min livfrukt må jag bekänna;
själv jag har odlat dem bäst och lägger dem in uti burkar,
burkar av blågrönt glas från ett halvstops rymd till en kannas,
köpta från Kosta bruk, jag tror att bon är vid Munkbron.
Hasselnötter man ser på buskarne börja att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.
Nu ränna svamparne opp som ogräs efter ett höstregn.
Svamparne ätas väl bäst som färska men kunna ock saltas -
Stopp! ty nu vända vi om till augusti, augusti månsken.
Fyrverkeriet hör till regattan med lyktor och facklor.
Ja, mina barn, mina barn - här stapplar ju gubben på målet -
sommaren lider till slut och kvällarne börja att skymma;
komma så mulna dar, man sätter sig inne och fryser;
och går man ut, man kliver i smuts, i sörja och väta,
sinnet blir argt och tungt och saknaden kännes i förskott.
Och ser man på, hos gammal och ung det vaknar en längtan,
längtan till stan, till hemmet, till krogen och saknade vänner...

Så är då sommaren slut, och man skiljes med vemod från landet
som från en sällare tid de lycksaliges öar och hinder...
Treuga Dei, Guds fred, i naturen har lupit till ända,
fejdrätten börjar igen, med kivet, nitet och mödan:
allt som är skönt och .är ungt blir kort likt sommarn i Norden.

Skalden

Ordningen är nu hos mig att tala ett tal invid bålen:
osökt jag bringar ett tack till notarien som sjungit om sommarn.
Självvalt ju ämnet är, jag väljer då - hören, go herrar,
kärleken väljer jag först, dess himmelska fröjder och sorger.
Eros, den äldsta av gudarnas ätt, den yngsta av mänskors,
Eros, det himmelska barn, som föds när en man ser en kvinna,
född av en blixt som mötte en blixt ur ett ljungande öga,
född uti fejder som slöts i famntag för evigheter!
Eros min sång! I moll och i dur, i moll för det mesta!

Chrysáëtos

Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur, som skall dö,
eller hålla kråkorna bal?
Vad vänta de bråkiga kråkorna därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de, och vänta att dager blir ljus.

Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta ...
Nosarne heta och torra ...
Nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.

Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
vid nattvindens sorgemusik?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!

Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
men marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysáëtos är död!

Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Crysáëtos är död!

I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt...
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt...
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns...
Han öppnar lådor, skåp ocb skänkar...
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar...
Till sist han stannar i tamburn.

Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa...
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!...
Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!

Tag upp! Tag upp! Har du spår?
I skur och i ur han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur...
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind,
han är blek om sin kind
fast pulsarne gå!
Gå på!
Gå på tå,
eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör,
om du ber,
när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,
min son?
Se, himlen är svart
som ett plån
utan skrift,
som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi!
Håll ut eller bli!

Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå...
Här vakna minnen, hjärtat blöder...
här arm om liv med henne plägade han gå,
När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner:
väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!
Chrysáëtos!...

Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång...
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång...
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!

Sommarafton... Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!

Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!
Medan minnena yra...

Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck...
han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut,
ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.

Förbi som en sårad val,
går ångarn, flåsande stenkolsröken,
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.

När soln går upp... När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.

På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna – – –
Det gick som de hade spått!


REVISORN.

Turen är inne hos mig, men vad jag arme skall sjunga ?
Eros, allhärskaren, talt, då höves oss andra att tiga;
sorgen, sin sorg har oss sagt vår skald i tårade metrar.
Sångarstrid jag ej valt, min giga den är ingen lyra;
därför berätta jag vill en dröm som jag drömt – vid mitt skrivbord.

Jag drömde. Jag drömde att jag var en krympling
och satt uti ett rum som nog var mitt...
Vid lampans röda sken jag såg en krets
av mänskor, som jag trodde känna.
Jag stirrade på lampan, men mitt vänstra öga
en man vid pianinot såg;
han spelade, men ej en ton jag hörde,
jag endast såg på deras ansiktsdrag,
som hörde på, hur dessa skiftade
i harmonier mörka, skrikande,
men den som spelte såg jag blott från ryggen,
och hur hans huvuds skugga rörde sig
på noterna han hade framför sig.

Och noterna jag lade märke till:
på avstånd deras svarta kryss och bågar
sig slingrade ihop till ansiktsdrag,
som liknade fullkomligt mina gästers.
Ju mer han spelte, desto flera mänskor
jag såg i rummet radas opp
på stolar, soffor, bord och hyllor!

Nu blev det kvavt, och någon öppnar dörren,
först till tamburn, och där var mörkt;
sen öppnar någon annan ut till farstun;
och där brann gasen, vitt men matt,
och sken på golvets svart- och vita rutor
som liknade en schackspelsbräda.

Därbakom slingrade sig trappans snäcka
med ledstång av mahogny, rätt förbi
det smala farstufönstret mitt i fonden,
I trappan stod en hög och smärt gestalt
orörlig, mörkklädd, tätt beslöjad;
hon lutade sig ner som böjd av sorg,
begrundan eller djupaste förtvivlan...

Mitt öga skärpt av lusten till det nya
nu tränger med sin blick igenom farstufönstret...
Där ligger gården mörk, men över den
på andra sidan syns en upplyst våning...
Damastgardiner, lyxartiklar, dyra möbler,
och matsal med ett präktigt dukat bord,
blott två kuvert, men allt av silver,
det mindre tillbehöret var av guld;
peoner och syrener i japanska vaser,
serveringsbordet dignade av allt
vad hav och skog och trädgård alstra;
men ingen mänska syntes till.
Min blick, som trängt ditin, blev till en tråd,
och på den tråden drogs jag efter,
jag, hela min person, jag själv,
och var på ögonblicket in i våningen!

Jag stannade i matsalsdörren, bländad,
men rädd som om jag gjort ett inbrott.
Jag såg på mina usla kläder, på min gestalt –
och mina kryckor...
Skadskjuten kråka tyckte jag mig lik...
med benen slängande inunder vingen.
Jag skämdes så jag grät...
En dörr slogs opp och från salongen
nu en kvinna trädde ut; och det var hon från trappan...
Men brudklädd, strålande av ungdom,
av skönhet, godhet, barnsligt självbehag.
Hon räckte handen, sägande med blicken:
nu är du min, och jag är din.
Jag föll på knä och kände i ett ögonblick
hur usel, hur ohjälpligt usel som jag var.
Ovärdig att av kvinna älskas.
Hon log och bjöd mig stiga upp.
Jag reste mig, och tänk, där stod jag ung,
och frisk, ej mera krympling!

Har du av lycka gråtit, överlycka,
då själen sväller ut, förstoras
och sänder tacksamhetens känslor ut,
oändligt ut, långt bortom stjärnorna,
och längre, ty där finns ej gränser?
Nåväl, jag satt vid bordet med min brud.
Allt var mig till behag, och ord och tankar
vi födde hop och buro fram,
jag fann mig gnistrande av kvickhet,
ibland vi lyfte oss på tankens vingar,
ibland vi sökte djupen, sakens kärnor;
värld och natur, de dunkla mänskoöden
vi tolkade som ur en öppen bok...
Det var ett bröllop där två själar vigdes...

Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång,
min hand ej längre kunde styras,
och jag grep det röda bandet tanklöst, utan ondska...

Men då, med ett, förvandlades min brud,
ett ansikte så grymt som väl Gorgonens,
där varje linje blev en liten orm,
hon visade när masken kastats,
och med en röst, en nattvaksröst hon väste:
”Jaså, du är en sådan, en pedant
som kritiserar när du skall beundra?” –
”Nej,” svarte jag, ”men jag dig vill fullkomlig,
och syns en fläck, jag vill den taga ut.”
Och hon: ”Du fläckuttagare, gå hem till ditt,
behagar jag dig ej, så får jag andra!” –
”Högst sannolikt, gå bara ner på gatan!
Där får du många andra, aldrig mig.”

Nu började en ordstrid utan ände,
och ej den ena fattar vad den andra vill;
ett stormgräl utan mening, utan syfte
sig spinner ut och artar sig till strid...
Jag tyckte att vi grälade i dagar, veckor,
ja åren gingo, ljusen brunno ner,
och soln gick upp och månens skiften
så fort varandra följde som sekunder...

Ibland jag vaknade, men somnar genast om,
och drömmen började igen som grälet.
Vi stredo slutligen, och sen vi gräto
så bittert över vår förnedring...
försonades och smektes, svuro kärlekseder,
och så vi grälade igen och stredo...
Då skrek jag högt: ”Finns intet slut,
finns intet slut på detta helvete?”

Det fanns ej slut; och varje natt förnyas drömmen,
som blivit mig liksom mitt andra liv!


KOMMINISTERN I SKÄGGA

Trampande trampade spår jag följer den goda notarien,
endast en lärling jag är av vår skaldekonsts vördade fader,
Stjernhjelm, som först och som bäst har sjungit på renaste svenska.
Uti hexameterns gång, den sexfota klassiska versen,
teckna jag vill två bilder i smått ur den svenska naturen.

Rågen ryker

Rågen ryker i morgonstund och på böljande axen,
sunnan hon brisar så ljum, små kårar vattra på ytan;
liksom av mjöldamm en slöja där står och vaggar för vinden;
blommornas bröllop den blygsamt har dolt som Jupiters famntag
doldes i moln – och det årliga undret nu sker i det dolda!
Dovt som av ugnsvarmt bröd sig sprider i morgonens brisar;
endast en susning, en skälvning har gått genom rasslande stråen;
så blir det stillt; och när slöjan dras ifrån gungande grödan,
hemligt det hemliga skett, men undret det röjes i tecken.
Guden den godes gåva är bröd; ini rågblommans skärmfjäll
skönja du kan ju dess gagn, det nämns signatura rerum;
skurna av konstnärshand de nättaste små modeller
hänga ur blommorna fram och visa oss bagarens redskap.
Ugnsraka, spade och nagg, med kavlen, viskan och kniven...
Detta ett barn mig har lärt, jag begär ej tros av de stora.
Åkern har intet hägn, den ligger ju öppen i marken,
utsatt för flygfän och kryp samt maskarnas härjande skaror.
Vem gav väl grodden dess skydd, vem värnar strået i växten?
Ogräset just det är till att fördriva det skadliga fratet:
sänghalmens dövande lukt, kamomillens kryddiga dofter,
surkullans vidriga stank, den giftiga blåsporrens dunster,
prästkragen själv, och blåklinten, sökta till midsommarskransar,
lönnliga krafter de ha, ty aldrig de röras av yrfät.
Alltså den fridlysta säd av de kraftiga örter är skyddad,
skyddad som kläder mot mal av den beska, den giftiga malört.
Men, när som råttor och möss samt sparvarnes strykande skaror
komma i härjande hop att röva på gärden och tegar,
kornknarren skrämmer dem bort med sin harskramlas skärande skrällar;
osynlig själv med sitt arp och sitt knarp han är känder av alla;
ingen dock sett hans flykt och ingen har sett när han kommer,
oflygger född, men flyttar likvisst som de andra om hösten.
Huru han flyttar, ej än de lärde kunnat förtälja;
osynlig för han sitt liv, försvinner och kommer tillbaka:
kornknarrn är gärdenas vakt, han ensam är åkrarnes vätte.

Ängsladan.

Gick du en högsommardag mellan blommande ängar och gärden,
långt ifrån gårdarnas hus, att söka de ensliga stigar;
över en gärsgård du klev som brakar tillsammans och skrämmer
zig-zag-bandad en orm, som rinner tillbaks i ett törnsnår.
Törnskatan strax flyger upp, hon schäckar, gäckar och gväar.
Skogsbrynet följer du åt, av ormbunkar kantat och enar;
kortsnaggigt gräs, en älvdans med svamp och en slåtterblomma;
kastar dig in på en stig med furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts och som slinta för foten;
myrstack vid går-tallens fot som en mila de byggt sig, små krypen;
blåbärsriset står mörkt som myrten; den vita pyrolan
blandar sig in lik orangens blom uti brudens krona. –
hackspetten hackar sitt hål, och grönsiskan högst upp i toppen
utav en mastträdsfur hon bygger på sviktande grenar;
skogsduvan ropar sin nöd som en kvinna ropar i barnsnöd.
Mäktig är skogen och mörk när som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarne stå där på rot, vid rötterna växer det smultron,
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda linnean,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.
Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
sedan de dyka ner, för att gömma i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar på botten av sumpen.
Villande vägen hör upp, som ett ljushav öppnar sig ängen;
blommande klöveräng, den doftar likt hallon och honung.
Väpplingar, röda och vita, av bin och av humlor besökas.
Ängen han sjunger. Stå still, och hör på sångarnes körer;
är det dig ej, när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?
Blomstersång, blomsterdoft blandas ihop med vinden till välljud,
fattlig allenast för den som löst sig ut från ett samliv
under förkonstlingens flärd och fötts på nytt av naturen.
Följer så renen du åt, vid diket bygger en lärka;
klövergärdet är slut, och ängsmarken sträckes mot hagen;
slätt som ett golv den ljuvliga ängd med aspar och ekar,
gårdsplanen lik, den ligger i hägn av källhagens gärsgård.
Ensligt där synes ett hus, ett grått, ej olikt ett tempel;
förhallen bär på det resliga tak av virke som grånat;
fönster ej synas där; där bo varken djur eller mänskor – – –
Ensamt det står för sig själv, av ensamheten en sinnbild,
där just du önskade bo, om blott du kunde bo ensam,
utan dig själv, jag menar, men ensam är du ej ensam;
jaget ju följer dig åt som skuggan följer sin herre.
Ängsladan är det, ja blommornas hus, det torkade höets;
och till ett sällskap hon fått den resliga mosslupna linden,
linden, det trolska träd, som fri ej trives i sällskap;
endast i parkens allé hon tvingas stå klippter och uppställd;
hög som en kyrkas kupol hon bildar tornet åt templet,
och ibland träden hon bär de skönaste löv likt små hjärtan,
hjärtan som klinga för vind’; och blomman ett strålkransat huvud
buret av vingarna två, när frukten skall falla till jorden.
Ängsladan, blommornas hus, som doftar av vårbrodd och klöver,
under sin gavel likväl hon unnat ett tak åt ett svalbo.
Ett blott, ett ensamt par, här dragit sig undan från vimlet,
älska och fostra de små, bekymra sig icke om världen.
Ängsladans gäster det är, de enda hon tål under taket.

POSTMÄSTARN

Eja, nu är det jag; hur skall jag arme mig reda?
Ej jag flygger är född, jag kryper varligt på jorden,
klättrat likvisst en gång så högt som ett tak på en lada,
lyddes till flöjelns sång, den var rostig, den liksom gubben,
gubben som sitter hos er och knarrar, tutar och joltar.
Alltså då utan pardon – – – om anspråk vill jag ej tala.

Flöjeln sjunger.

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans ...
han sjunger bara rakt på sak
vid nordlig vind ...
I frost, med rost-
igt gap;
skrap; skrap;
det är en drake
på en hake;
vassa tänder;
vinden vänder.
Vip;
rip;
lip;
lipa,
stripa
bladen.
Va sa den?
Tobaksbladen.
Ala;
mala;
snus;
kardus;
karduser
förtjuser
magistern.
Gardister;
sprit,
split,
plit
på baln!
Korpraln!!!
Mästarn,
tobaksmästarn
på lur,
ur,
ur,
ur,
ursinnig,
finnig;
irr, irr,
irr klirr;
klirrsporre;
orre,
rus,
sinkadus,
kris – – –
polis!!!

Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans.
Han visar stundom mera smak,
vid sydlig vind.
Höst,
tröst!
Trösta mej!
Brösta dej ej!
Järn brytes,
ljus snytes.
Du hoppas –
du snoppas.
Draken
på haken
visslar,
gnisslar
tänder;
bänder.
Vicka,
vricka –
err, err, err,
spärr –
spärras?
förvärras
slit, slit, slit.
Än en bit.
Vänster, höger,
rostig, tröger,
norr och söder,
sorg och döder.
Lip, lip!


TULLFÖRVALTAREN.

Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
för det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne!
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens sång

Ih, ih, ih, ih, ih!
Var de vi?
De var vi!
Vi var de!
Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan,
lull-lull-lull-lull-lull –
var de vi?
Ihih!
Titta!
lullan;
den girar,
arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull!
Var de di?
Titta!
Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?
Dadda! – Dadda!
sjätt, sjätt, sjätt, sjätt,
sir’u, sir’u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa, sa, sa, sa nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!


SKALDEN

Gillet är slut, vår trefaldighetsnatt är lyktad i gamman;
kyrkårets helgfria del nu börjas ju enligt kalendern,
denna skall räcka till jul; mig synes det dock som en villa:
sommaren själv är en helg, en helg som varar i månar.
Vila från id och från strid, med gudstjänst i fria naturen;
söndagsfriden han rår i sinnet, och söndagsfröjden
njuta vi alla dar, så många som finnas i veckan.
Natten har flyktat, i går var det lördagsnatten;
vårsolen tändes igen, och sabbat ringes i fjärran;
ringe den in till vår helg, vår sommar, vårt lantliv i sämja!
Skiljas vi nu, så råkas vi sen, vi ses alla dagar.
Därför icke godnatt! Vi hälsa varandra godmorgon!

A Strindberg:

Till Carl Larsson på 60-årsdagen

 

Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 

solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 

Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 

samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 

Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 

ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 

med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 

Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 

Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 

gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 

Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 

verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 

En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 

käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 

aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 

varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 

Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 

något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 

Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 

åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 

icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 

Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 

lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

 
H Söderberg:

Simuppvisningen

Kling klingeliklang, 

jag vill ta mig en tjang: 

En flicka, som står där på badhustak! 

Som man kan skåda båd fram och bak! 

Hå, hå håjamän! 

Knäpp spydig min sträng: 

Ej vill jag ha’ 

en flicka, som alla med ögon kan ta’, 

väl har hon en slöja på, 

men kontur av vart strå 

genom vattendränkt slöja man ser! 

Som humbug såd’na seder sig ter! 

Må jag få orgel skön,

jag vill sjunga en bön: 

Låt jungfrun sig öva i sporten, 

men låt övningen bliva av den sedliga sorten:

ibland med kläder på 

för att övad kunna mot sjönöd stå. 

I regel hon plaskar dock hurtigt om 

i dräkt likt den hon till världen kom. 

Blott jungfrur bland jungfrur bada då; 

dä’ ä skick!

och ingen nyfiken dit kastar sin blick! 

Men ungfar och ungmor till badhuset gå: 

häj, kläderna av och på huvudet stå 

i böljan, som skyl’ den lekamen. 

Se’n, när de på badet sig torkar, och mor 

i kyskhet sin rygg emot ungfar vände,

i hurtiga humorn hans hand då for 

med smällande klang – emot hennes ände. 

Hon vände sig om. Ack omen: 

Hon häpen sig glömde, 

men, blygt vid hans bröst hon sig gömde. 

Lyd nu mina råd, och vi skola få se, 

att Gudliga seder snart sig te 

bland flickor, så också bland kärnge. 

De då ej mera i kikaren gluttar, 

när nakne gossen i böljan skuttar!

E Ofvandal:

Riddarna av bordet

 

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg:

I himlens klara sal

 

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

B Sjöberg:

Dionysos

 

O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.

Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.

O Dionysos, Dionysos!

över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.

Befrielse, befrielse

sjunga de snabba tyglarna.

O Dionysos, Dionysos,

jag klamrar mig upp i ditt spann,

med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.

De vanvettiga mäkta allt.

En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.

Omkring oss intet än den vårblå rymd.

När fåglakörer jubla till på jorden,

går ditt spann som stormen.

Alla rymder sjunga uppståndelsen.

E Södergran:

Minnessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi Himmelsfärds dag)

 

Ack store Gud! Din envåldsmakt

man allestädes finner.

Har du ett mål oss förelagt,

varöver ingen hinner?

Du är den högste: jag är mull;

du helig, men jag syndafull;

jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,

var planta uppå jorden,

var stjärna, himlavalvet bär,

tycks tala dessa orden:

Guds makt och nåd oändlig är,

och den, som håller honom kär,

skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare

hemkallas ifrån världen,

på samma dag. vår Frälsare

förrättat himlafärden.

Den ledaren, oss himlen gav,

nu lägger ner sin herdestav

och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,

och själen måste åter

till Gud, som hennes ursprung var;

en hel församling gråter.

Nu genomträngas ben och märg,

nu brister hjärtats hälleberg,

ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen

på jorden har att vandra,

dig möter döden, lik en vän,

som hälsas av den andra;

du uti Jesu armar dör

och en lycksalig flyttning gör,

som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,

lekamen blir förklarad

vid evighetens morgonrand,

då Kristus, uppenbarad

i majestät och ära stor,

så komma skall, som han uppfor,

och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,

och detta kan oss lära,

att söka det, som evigt är,

samt leva Gud till ära.

Den, som i hans förening står,

ett evigt liv i döden får,

rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)

Visionen

 

Och Tjäderstjärt stod upp med bång

och mörknade i hyn.

Där steg en rusig lärkas sång

ur röda morgonskyn.

Han trädde ut på vägens sand

och hörde stum reveljen

med dimmig blick och ådrig hand

om hjärtat och buteljen.

Då tycktes honom lärkans spel

som spel av fjärran år.

Och han begrät förgätna fel

och sina glesa hår,

förlorad skönhet, brusten bragd

och slemt förspillda vårar.

O, Tjäderstjärt satt djupt försagd

och badade i tårar.

Ty även han var fordom ung

och ypperst bland de bålde.

Men Mammons pung var stinn och tung

och Tjäderstjärt sej sålde.

På vax han präntat och i snö

sin gärning - men i sådden

stack upp i tö ett ogräsfrö

och kvävde vetebrodden.

Då tycktes honom plötsligt som

på dikets späda ren

en vålnad av hans ungdom kom

i solens arla sken.

Han lyfte upp sin duvna blick

och spejade åt vägen

och såg en ung vagant som gick

med morgonsång i stegen.

Men ynglingen gick hög och smärt

med nickande barett

och såg den druckne Tjäderstjärt

som ej han honom sett.

Det skimrade kring vårgrön teg

och sorlade i dunge,

när djärvt i rymden lärkan steg

och följde med den unge.

H Blomberg:

Sista förhöret

 

Oförvitligt namn och rykte 

hans föräldrar sig förvärvt,
och det var också det enda 

han vid deras dödsfall ärvt,
jämte ett par friska armar 

och därhos de ögon två,
som hans hembygds blåa himmel 

tryckt sitt blida tycke på.

Hastigt rann han upp, gestalten

tog de redan vuxna fatt,
men med läxan gick det utför,

boken vart åsidosatt;
skulle åter kornet mejas, 

gick hans lie främst och sang,

skulle timmer fällas, hördes

långt till skogs hans yxas klang.

Första året när hos prästen

nattvardsläsningen var slut,

blev Elias hemförlovad

lika klyftig som förut,
men han höll dock modet uppe.

Andra året likaså,

om han också tyst och sluten

drog sig undan då och då.

Sjuttonårig redan, gick han 

nu på tredje våren dit,
sökte skruva i sin hjärna

läroboken bit för bit,
men ju trägnare han läste, 

med dess större skräck han såg

huru halvt han läran fattat 

även där han kom ihåg.

Han och grannas Karin hade

denna gång på tu man hand
följts åt och enfaldeligen 

hjälpts med frågorna ibland.

Även nu, då slutförhöret 

framåt pingsten ägde rum,

följdes de till sockenstugan. 

Men nu var Elias stum.

När det var förbi med provet

och när lärarn genomsåg

längden med de många namnen,

sorn på bordet öppen låg,

vad det vart för en förbidan,

hur var enda blick var tänd!

En och var blev god befunnen -

blott Elias underkänd!

Genom rummet gick en viskning, 

men den stackars gossen teg.

Förödmjukad, men med fattning, 

upp ifrån sin bänk han steg,

hundra ungdomsvarma sinnen

mötte hans ett ögonblick,

och så bugade han vänligt, 

tog sin hatt och bok, och gick.

Allas ögon följde honom 

när han sig åstad begav,
när han liksom sjönk ur sikte

vid en genväg, som tog av,
Karins hjärta ville brista, 

flickan skalv i varje lem,
och i dag för första gången 

fick hon gå allena hem.

Framåt skyndade Elias, 

visste icke själv varthän,
men han höll sitt huvud upprätt

och han gick med fasta knän,

ingen trötthet han försporde,

där han utåt vägen skred,

och det brydde honom föga, 

om han var på rätter led.

Vaktlar lockade i hagen, 

arian från en nyplöjd teg,
men på helgelsen han tänkte,

och dess fortgång steg för steg,
Lördagsklämtningen från

kyrkan tonade med majestät,
men han sann på katekesens

fruktansvärda »vad är det?»

Ett osägligt aftonskimmer 

flöt kring lador och kring hus,
men han var som blind, fast

luften riktigt dallrade av ljus,

vart man vände sina ögon, 

var det löftesrikt och glatt,
men för honom i hans ångest 

var all världen höljd i natt.

Fann han icke bräckt och brutet

allt, vartill han satt sin lit?
Var ej spilld hans nätters vaka,

utan frukt hans dagars flit?
Fast han gjort för sin förkovran

vad i hans förmåga stått,
hade ej ändå hans lycka 

tvärt ur alla fogar gått?

Vartill nu hans kinders hälsa,

och hans ådrors sunda saft?
Vartill nu hans skuldrors styrka,

och hans lemmars unga kraft?
Skulle icke bygdens tärnor

skratta där han ginge fram?
Kunde icke själva barnen 

peka finger åt hans skam?

När han nått sitt hem om kvällen, 

var hans hjärta centnertungt,
men han skötte sina sysslor 

och hans yttre tycktes lugnt,
dock var något i hans väsen,

som bestämt tillkännagav
att han lagt allt hopp till sides,

som en rock man lägger av.

Och den dag då årets ungdom

skulle ha sitt kyrkförhör,
men Elias utesluten 

skulle stannat utanför,
drogs han livlös upp ur dammen, 

där han sysslat kvälln förut

och nu var han kvitt sin läsning

och hans huvudbråk var slut.

Ingen plats bland nattvardsbarnen

gjordes honom mer behov,
för en högre själaherde 

fick han stå sitt läseprov,
inför Honom, som, med blicken

kanske minst på läxan fäst,

pröva kan ett hjärtas mognad

även utan kyrkattest.

C W A Strandberg: