jag ser dig, Jesu, fara;
men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.
Långt från min Faders hus jag går,
ack, Herre, huru länge?
Men dit mitt öga icke når,
min ömma bön sig tränge.
Min suck, osäglig, innerlig
skall dela skyn och hinna dig.
En skymt jag då i trone ser
utav det goda landet,
där du från mig ej skiljes mer,
när, löst ur syndabandet,
bland helgonen jag, fri och glad,
får bo i levande Guds stad.
Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta,
där uppe är min högsta skatt:
där vare ock mitt hjärta!
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse!
Och som du for, du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen:
du honom lovat föra
till
ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar