Majsång

(1812)

Se, över dal och klyfta
den unga majsol ler.
Sin ishjälm bergen lyfta
från ärrig panna ner.
Men ännu sover jorden
och böljan fängslad står.
Ack! våren här i Norden
har drivor i sitt hår.

Likmycket! snart han träder
ur vaggan fullväxt opp,
med sina västanväder,
med sina blommors knopp.
Snart står han högt på fjällen
med Nordens vakna sol,
där morgonen och kvällen
satt möte sen i fjol.

Men ack, vad rop jag hörer!
Se, krigets båge spänns
och åter dundrarn körer
sin vagn omkring vår gräns.
Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Med norrstjärnan i pannan
den ädla Svea står,
och frågar om varannan
sitt mod och sina sår.
För stolt att frukta skaran,
för vis att reta den,
hon vinkar tryggt åt faran:
välkommen, gamle vän!

Och redan fyllas fälten
av hennes kämpars tropp,
och redan riva Bälten
med dån sin brygga opp.
Ur högen fädren kalla
med dov forntidaröst,
och fjällen hålla alla
sin sköld för Nordens bröst.

Från Lidskjalv Oden vakar,
sin tron han upprätthöll,
fast Loke jorden skakar,
fast ock hans Balder föll.
Bredvid hans sida flammar
den starke Asator
och lyfter vred sin hammar,
i vilken döden bor.

Vid Urdas vita vatten
står tyst den höga Skuld.
En runa, mörk som natten,
hon skär i sköldens guld.
Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden,
men skriv ej träldom blott!

O, förr än bojans nesa
skall trycka denna jord,
förrn tyranniet skall resa
sin tron i väldig Nord,
förr drabbe Tor med flamman
sitt folk, som skall förgås,
och fjällen störte samman,
ett kummel över oss!

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång!
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land,
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Drick märg i benen, broder!
Drick mod uti din själ!
En skål för hjältars moder!
En skål för Sveas väl!
Om Rota vill dig skicka
till fädren, lycklig du!
I Valhall får du dricka
densamma skål ännu.

E Tegnér: