Din mantel var som vävd av sagans garn.
Jag visste att det var till mig du kom,
och när du gick, såg jag mig ofta om.
Jag mötte dig i dagens middagsid
och sade: Herre, jag har inte tid.
Jag kan ej gå så stilla fram som du,
kom någon annan dag, blott inte nu.
Jag mötte dig, när kvällen kom till sist,
och jag förstod hur många år jag mist.
Du är den enda jag kan lita på,
och går du, Herre, du är kvar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar