och hatar och hatar.
Det är som en avgudabild,
som jag matar och matar.
Omättlig, med dumma ögon,
som ingenting ser.
Natten, den hemska natten,
då ljuset har brunnit ner.
Vem är jag, som inte kan bedja
och inte förlåta!
Jag ligger med torra ögon,
som inte kan gråta.
Jag vet, att jag kommer allt närmare
döden och markens mull.
Vem ligger vaken i natten
nu för min skull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar