blev du, vad han ville ha dig till?
Vågar du minnas dig själv som barn,
kan du det ärligt, ens om du vill?
Svider det kanske som små, små sting,
när minnena komma och stanna?
Barn är nu alltid små konstiga ting,
kloka, fräcka och sanna.
En pojke, som bygger sig vallar och torn
och knogar med sanden så gott han förmår,
har du sett hans min, när han just fått korn
på en sak, som han inte förstår?
Han slänger sin spade, och säker och rak
han står vid ditt knä med huvudet höjt.
Kan du svara så enkelt och rakt på sak
och så sant, att ett barn blir nöjt?
Men du, om det nu var ditt eget barn,
den där pojken, som gömmer sig djupt i ditt bröst,
som snärjde ditt hjärta i frågornas garn
med din egen ungdoms röst?
Det kanske kan gå mot en stigmans kniv
att svara med finter och knep,
men ett barn, som säger att hela ditt liv
är den sak, som han inte begrep?
Den mal så sakta Vår Herres kvarn,
och agnar och boss skall den virvla till stoft.
Jag vill möta mig själv, jag vill bli som ett barn,
god vän med en vind, en blomma, en doft.
Jag vill tro, att en lustig och fräck krabat
följer mitt hjärta i spåren.
Och tack, du välsignade lekkamrat,
att du höll ut genom åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar