Sömngångarnätter på vakna dagar: Femte natten

Vandringsåren lupit till ända,
när tröttad ande och sliten kropp
längta åter mot hemmet få vända
att söka ställen och minnen opp,
som för den hemsjuke hägrat så fagra
i nattens drömmar, i diktens rus,
att se om de tåla vid dagens ljus,
och icke bliva betänkligt magra,
när gardinen dras upp och nattlampan släcks
och sömngångarn häftigt ur slummern väcks!
Lastad med intryck från Romas kullar,
schweizerhotell och preussiska tullar,
socialismen och septennatet,
eviga freden och konkordatet;
led på sallat och sura viner,
mätt på wurst och falska sardiner,
makaroner, Hofbräu och oljor,
danska torskar och norska koljor,
tamburiner och kastanjetter,
tingeltangel och chansonetter,
boulevarder med asfaltplattor,
brända landskap med flor av damm,
torra floder med bäddar av slam,
ängar, röda som kokosmattor,
allt vad samlat ligger i minnet
färgas likblått av sjuka sinnet.
Nu då ändernas fylkade tropp
visar vägen till fosterjorden;
när som bokarne gå i knopp,
livsled pilgrim drager till norden.

Och så står han åter på åsen,
där i drömmen han ofta stått;
ser därnere strömmen med måsen,
skepp och hustak, kyrkor och slott.
Allt är likt sig och dock så annat;
skönare ej en dröm sig besannat,
smyckad, färgad av fantasin --
verkligheten går långt förbi’n.
Vårsoln på gotiska spiror skiner
och på nya palatsers mur;
telefonernas ståltrådsgardiner
mjukt drapera stadens kontur;
esplanadernas gröna gångar,
järnbanbroarnes svarta spångar,
elevatorer, hamnar, chausséer,
panoramas, cirkus, muséer,
allt är ståtligt, präktigt och nytt;
sagan sig i sanning förbytt.

Hänryckt, stolt över fädernestaden
går han ner från sitt utsiktsberg
att få skåda bakom fasaden,
se om gårdssidan håller färg.
Längs med husens rader han strövar,
väntar fånga en vänlig nick,
då och då sitt minne han prövar,
när han möter en slöjad blick.
Endast främmande nya typer
långsamt skrida mot bönhus och bank;
böjd är nacken och steget kryper,
släckt är ögat och hyn är krank.
Ser han skymta i myllrande skaran
ungdomsvännen, så får den brått,
visar ryggen åt kättarn och faran,
bleknad kind och håret i grått!
Stackars mannen har blivit botad,
kom för nära de svartas garn,
miste kunder, affären vart hotad,
föll i kampen för hustru och barn.

Trött mot gamla kafét han ilar,
mötesplatsen från längesen.
Vid sitt stambord en stund han vilar,
väntar trycka åtminstone en
av de många händer där kramats
under skämtets och allvarets stund,
här, där fälttåg fordom beramats,
här, där bägarn gjorde sin rund
efter segern, bland bundsförvanter,
och där nederlaget vart glömt,
när det dryftats på alla kanter,
glömt när sista glaset var tömt!
Klockan knäpper i tomma lokalen,
solen skiner på tobaksskyn,
mörka landskap begränsa salen;
svarta fjällar mot himlens bryn
resa kammar med gråa tallar;
stilla vatten slumra i hägn
av de mossiga gråstensknallar;
slanka björkar i höstligt regn
gråta över den sommar som farit
alltför fort, som den aldrig varit.
Klockan knäpper i tomma lokalen,
ingen kommer, tiden görs lång.
Ovisst sinne vill lättas från kvalen. --
Ensamheten gör salen trång.

Kallar kyparen för att fråga;
börjar hålla en intervju.
Hinner ej länge karlen plåga. --
Allt han vet i ett enda nu.
Kretsen är skingrad, alla borta!
Ingen vandrar mera hit ner!
Äldste vännen är kommen till korta,
dog i fjol -- han vet icke mer.
Och en annan av sjukdom bruten,
väntar endast sin sista stund.
Gamle N. N.? Av gikten knuten
syns ej mer härnere som kund!
En är gift och håller sig hemma,
en har tagit det blåa band,
en har kommit i fängelsets klämma,
en har rest till främmande land.
Och de andra? -- Ja, de försvunnit! --
Och »han själv»? -- När namnet han gett
(visserligen hade det hunnit
ned till karlen, men ej hans porträtt)
svarade denne med ton så myndig
som den nämnde ätit hans bröd
eller varit en extra syndig:
»Herren vet det, men nog är han död.»
Glaset svepte med hast han i sig,
drack på egen och andras mull,
strupen snördes, blicken blev disig,
ögat sjönk in i bleknat hull.
Ut på gatan igen han strövar,
stiger i trappor att söka en vän;
ringer, knackar, låsen han prövar:
vännen flyttat för längesen.
Kommer slumpvis till kända trakter,
minnen väckas, växla alltfort;
dit han dragits av dunkla makter,
stannar tankfull vid välkänd port.
Bland palatsen ett gammalt ruckel
ligger skumt i en enslig gränd
som bland resar en liten puckel
gömmer sig att icke bli känd.
Där en gång sitt näste han redde
för att bygga ett eget bo,
där i egna hemmet han trädde
utifrån stormen att finna ro.
Genom rutan på nedra botten
över smutsig och rökt gardin
mellan flaskan och äggkarotten
-- ty där hålls nu ett magasin --
vill han söka för ögat måla
forna hemmet i rosenrött.
Men han ser blott en rökig håla,
hör blott rusiga röster skråla:
allt är öde, allt är förött!
Var äro vittnen, var de fränder,
en gång, en afton i denna sal
växlade blickar, tryckte händer
för att hälsa de ungas val?
När i bröllopsgården vid gillet
gnistrade vinet, sprakade snillet
och om tomtebolycka hölls tal?
Döda två! Och sårade resten,
gångna undan ur kättarns väg.
Den som dröjde till sist var prästen,
var det ej sällsamt, eller säg?
Allt är borta och gångna alla,
hemmet självt det gått på auktion.
Stormen kom och skutan fick falla,
lasten vräktes utan pardon!
Nå, vad mer! Besättningen bärgad,
skeppet utfick sin assurans,
skrovet är läck, förhydningen ärgad,
intet förlorats och intet vanns.
Intet förlorats! Räkningen talar
och då måste det vara så.
Nå, vad mera, de granna salar
lyckan lär ju oftast försmå.
Och när rävarne hava kulor
-- sköna kulor i parentes --
nöt du gatan med slitna sulor,
lägg ditt huvud var sten det ges;
ut och leta, gatan har stenar,
gränderna eljes de ha hotell,
fågeln bygger sitt näste på grenar,
vargen sover i egen fäll!
Är du ledsen, så skjut dig för pannan,
mången fick vara med mindre nöjd,
och en ann är så god som en annan,
bruten blir den ej vill bli böjd.
Än en blick dit inåt han sände
bak den rutan, där förr han satt
vid sitt arbet’, då huvet brände,
såg när tändaren lyktan tände,
satt där ännu när det blev natt,
lyktan släcktes och upp han spratt.
Lyktan står där på trottoaren,
rutan är där och rummet med,
och tapeten, fast illa faren,
är densamma, men hänger ned.
Och han känner böckernas hylla,
väggens tavlor och byråns ur;
minnet hastar att bilden fylla,
bordet står där mot fönstrets mur.
Och där sitter en man och skriver,
handen skälver och pennan går.

Nu han hör hur mot papp’ret den river,
sträcker huvet att se vad där står.
Men där ligga de tomma bladen
långa, vita som lärft på blek.
Bläcket lämnar ej spår på raden,
pennan löper synbart på lek.
Nej, han skriver, han tror sig skriva,
se, nu lyfter han handen opp
liksom ville han tanken giva
ordets levande, luftiga kropp.
I sitt bläckhorn han ivrigt doppar --
se, nu vänder han ansiktet till --
dödmans ögon, stora som koppar,
stirra mörkt som en enda pupill,
när mot namnen bekant han nickar,
pekar tankfullt på verket sitt;
och ur halsens kotor han hickar:
»Ser du, jag börjar att skriva vitt!»

Ensam går han på folkfylld gata,
irrar hemlös och knuffar tål.
Tycker han hör hur mänskorna prata
främmande tankar på utländskt mål.
Råkar vaktmän i pickelhuvor
vaktande gathörn som vore det Rhen,
mörka blickar inunder luvor
söka skydd under torgets trän.
Ser palatser som Rhentrakts-borgar,
milliardhus, berlinerstil,
torn och spiror och järntrådskorgar,
gallerfönster, som trotsa fil.
Allt är skyddat, solitt och präktigt,
och som bakgrund syns en kasern. --
Fosterlandet är vordet mäktigt,
kryat upp sig med blod och järn. --
Ser så många nya pagoder,
unga Bonzer med chic och pli,
svansa runt kring avgudastoder,
öva svartkonst och trolleri;
häxprocesser och åtal väcka,
lysa i bann och sätta i cell!
Hoppas ännu få solen släcka,
tända brasor för skjutet spjäll.

Slamvulkanen har exploderat,
askan regnat ur bergets gap.
Sjunkna staden man renoverat,
sen åt persern man blev satrap.
Ja, barbaren har åter segrat,
baltiskt Hellas har sett sin grav,
där mot Österns horder sig lägrat
nordlig gränsvakt vid Arktiskt hav.
Det blev slutet på långa strider,
på fraktioner och på process!
Söndring segrat, och sent omsider
Filip vann på Demosthenes.
Troja varit! Vi varit trojaner,
vi ha sett vårt Dybböl och Als,
kallas svenskar och lutheraner,
men vi äro ingenting alls!

Hemsjuk pilgrim börjar att vakna
och för längtan han funnit bot.
Vad ej finnes han ej kan sakna,
skuddar stoftet utav sin fot.
Lik den vise, som sökte arken
undan flodens våta blockad
uppåt bergen i ödemarken,
flyr han ut från den sjunkande stad.