En förlorad son

Hetsande, vilda natt

med luft, som av drifter simmat.

Smink och falska skratt

och ögon som lystna glimmat.

Dövad till sans och förnuft

sjönk jag i kväljande rus till slut.

Hur kom jag ut

i svalkande gryningsluft?

Slagen, skamsen och rädd

i skimmer och sus jag står.

Törs ej gå hem till min bädd,

dess vithet mig förebrår.

Fåglarnas vänliga hälsning

och strålen ur molnens värld,

som flödar av nåd och frälsning,

känner jag icke mig värd.

Daggsvala gryningskåre

softa din renhet ner i mitt bröst!
Stilla, bävande fågelröst,

söv med din sång en dåre!

Bedjande ville jag falla

ner på gatans sten:

morgon, ditt ljus må mig översvalla,

att jag må avtvå min skam i dess sken!

E Lindorm: