Kärleken är som en gunga i gång.
Sjunka och stiga och sjunka igen.
Hjärtat och pulsarna dunka, min vän.
Härligt när gungorna mötas så här,
innan de åter stötas isär.
Flamröd mot himmelen flaggar din kjol,
lyckligt mitt huvud vaggar i sol.
Unga som gudar vi åka med makt
- tills plötsligt gungorna råka ur takt.
Nu är du himmelshögt oppe ett slag,
men som en fallande droppe är jag.
Jag nu på skyarna stiger ombord,
du sitter mulen och tiger vid jord.
När jag mig sträcker ur gungan helt yr,
räcker du bara ut tungan och flyr.
Vingskjuten glider du åter hit ner,
jag åker upp, när du gråter och ber.
Länge jag dock inte bannar din gråt,
svänger tillbaka och stannar. Förlåt!
Saligt vi åter försmälta i kyss.
Hur kan man kiva och kälta som nyss?
Livet upptindrar ur tårar i glans
för två berusade dårar i dans.
Väldigt din gunga oss gungar, natur,
innan för alltid du slungar oss ur.
E Lindorm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar