Sol, som från mig flytt!
Över bergens topp
lyfter du på nytt
strålig hjässa opp.
Jag vill bedja med de myriader.
Hör mig sångens, hör mig ljusets fader.
Tag mig med i skyn
på din himmelsfärd!
Öppna för min syn
diktens sköna värld!
Låt dess gudabilder i det höga
sväva klara för ett dödligt öga.
Lär mig måla se´n
för den dunkla jord
varje himlascen:
giv mig språk och ord,
att de flyktiga gestalter stanna
på mitt papper, levande och sanna.
Giv mig kraft och mod
att förakta rätt
dårars övermod,
tidens kloka ätt,
som beler vad skaldens pensel målar,
fåfängt doppad uti dina strålar!
För den bleka nöd
stäng igen min dörr;
giv i dag mig bröd
som du givit förr;
att den höga himlakraft ej rymmer
ur mitt bröst för jordiska bekymmer!
O! du vet det väl,
hur jag älskar dig.
Därför fyll min själ,
fyll den helt med dig!
Ärans, guldets, maktens åtrå vike
från mitt rena hjärta, från ditt rike!
Se, du hör min bön,
hör mitt lov också!
Jorden syns mer skön,
himlen mera blå.
Andar viska i de svala lunder,
jag hör harpor, jag ser skaparns under.
Tiden flyger bort,
konsten är så lång,
livet är så kort.
Upp min själ till sång!
Guden kommer. Lyssnen myriader!
det är sångens, det är ljusets fader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar