Skogsskövlingen

De plundra dig, mitt land! De sälja dig.

De slita av din varma vinterklädnad,

som drinkaren med fräcka händer säljer

sin moders tröja för ett uselt rus.

Väl var du arm i all din rikedom;

väl lät du dina sköna, stolta furor,

de dunkelgröna, jättestarka söner

av snöig nord, förmultna utan gagn;

väl var en yxa förr i odlarns hand

ljusbringaren i öde nejders skugga,

banbrytaren för europeisk kultur,

luft, frihet, mänskorätt och dagligt bröd;

men nutids yxa går som dödens lie

fram över moar, dalar, fält och kullar

och mejar utan misskund barn med gubbe,

den branta åsens sommarglade yngling

med kärrets mossbelupne veteran.

Allt faller, allt förödes. Där hon framgår,

där stupar grönskan, tystnar fågelsången,

där blottas för bebyggarns trötta öga

den vilda, döda, ofruktbara grunden

av urtids hällar, dem naturen länge

barmhärtigt dolde under skogens täcke,

och ändlös, livlös, hopplös breder sig

i härjarns spår polcirkelns ödemark.

Z Topelius: