Prästvigningen

Den fromma skaran tränger

till altarfoten re´n

och vitklädd oskuld hänger

sin mantel på varen.

Med knäppta händer flyger

den rädda bönen hän

och likt ett barn sig smyger

opp till sin faders knän.

Hör, Herrans budskap talar.

Det låter som ibland

i vitt avlägsna dalar

en hälsning från vårt land.
Som molnens tårar falla

på den förbrända jord,

så strömma på oss alla

Gudomlighetens ord.

De vigda händer röra

välsignande vid mig.

Det susar för mitt öra,

Guds ande sänker sig.

Farväl, du tidens gyckel,

farväl, I jordens band!

Se, himmelrikets nyckel

är i min fria hand!

Se opp! vad är som lågar?

En gyllne värld i skyn.

Guds väldes klarhet tågar

förbi min tjusta syn.

De salige mig nicka

välsignelse och fred,

och änglahuvud blicka

från brustna valvet ned.

Hur svala himlen släcker

var jordisk brand likväl!

Hur salighet betäcker

den nye lärarns själ!

Hör! Davids strängar brusa

odödlighet och Gud.

Hör! Edens palmer susa

försonarns milda bud.

Och hänryckt skalden griper

i lyran, och slår an

vad vishet ej begriper,

vad tron blott ana kan.

Den låga jordens sorger

förstumma vid hans röst,

när evighetens orger

genljuda i hans bröst.

Hur glad är genom gruset

den stilla vandrarns gång,

med oskulden och ljuset,

med religion och sång.

Lätt över livet halka

hans steg, likt sommarns vind,

och änglavingar svalka

den gudavigdes kind.

Upp, evighetens präster,

upp, himlens medborgsmän!

Ledsagom stoftets gäster

till bortglömt hem igen!

Så ömt som duvan klagar,

så högt som åskan slår,

förkunnom himlens lagar

för fallen värld, för vår!

Halleluja! så vida

som stjärnevalvet spänns,

som år och sekler skrida

till tidens, rymdens gräns!

Halleluja! vad söker

min själ i himlarna?

Guds salighet besöker

vår jord. Halleluja!