Vallflickan (Yrkesvisa 14)

Jag gick mig ut en morgon klar,
när solen rann ur viken.
Min kjol var tunn, min fot var bar,
och blåsten höll musiken.
Men vägen sprang förbi min fot,
och skogen kom så grön emot.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Jag hade bröd och hurtigt sinn,
men ingen sorg i påsen.
Så kommo vi i skogen in,
och krittret gick vid åsen.
Den höga granen såg på mig,
och bäcken sjöng så gladelig:
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

På ljungen satt jag mol allen
och hade garn att sticka.
Jag undrade om det fanns en,
som minns en fattig flicka.
Så tänkte jag på salig mor
och vem nu i vår stuga bor...
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Nu blev det varmt på ljungahed
där bröms och fluga pipa.
Skällkossan sjönk i kärret ned,
då var ej tid att lipa.
För hej, jag grep i kossans horn,
hon var så tung som kyrketorn...
Sio tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

När kossan stod på torra mon,
sågs nalle björn på vägen.
Jag slog emot, han tog reson,
han syntes smått förlägen.
Han luffade i snåret in;
vad skulle han med kossan min?
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Och hi och hej för litet regn
och litet svält och möda!
Den mjuka ladan är mitt hägn,
och bären växa röda,
och bäcken är min kaffekvarn;
nog minnes Gud sitt stackars barn.
Sio, tulitu!
Det sjunger i alla grenar.

Z Topelius: