Re’n östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas:
De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila:
jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.
Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Carlars ärestoder;
o! gamla svenska bygd! din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva,
fast Turken ville mig ett storvizirskap giva,
samt hundratusen man att bort till Mosco gå,
och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
och få så många läckra kyssar;
men jag är svensk och svensk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.
Och du, som denna tid Europens statshjul driver
med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag ett av mina slott, och buga dig därtill;
så bugar jag igen: men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sverges kära botten.
Dess frejd, liksom dess luft, är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!
Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.
Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.
J Wallenberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar