När jorden dör

Hur skall det bli när jorden dör,
sen hon har vänt sig sista gång i bädden,
den gamla modern, grå av årmillioner;
när alla ljusårskronorna i taket
ha darrat ner, och månen,
den bleka sällskapsdamen, lämnat
den döende åt alltings ensamhet?

Det var en gång, då hon stod brud med solen,
i gryningen till första veckodagen,
då allt var ungt och nytt, som Gud är ung.
Hon minnes natten, då hon stödde Jakobs stege
mot himlatrapporna, vid Betels källor,
och dagen, då hon kysste Herrens fötter
bland Galileens tistlar och emottog ödmjukt
till sist hans blod och heliga lekamen,.

En sjuk och gammal jord har stor åminnelse,
och strängaspel till fyllest:
profetens röst och konung Davids kväden,
Marias lovsång - och att döden
är bara något som man säger
det sista svimningsögonblicket före
den nya himlen och den nya jorden.