Du har, Calliope, mig en gång övertalt,
jag tvivlar till mit gagn, att bli så vida känder,
för det du anförtrott din luta mig i händer,
så att om mina rim man talar överallt.
Ty när jag tänker på hur mången ädel stund
jag i min ungdom dig och dina systrar lämnat,
hur titt iag eftersatt vad helst iag sköta ämnat,
att följa dit behag och få en vissan grund,
en grund, en pappersgrund, på vilken som du tror
(vad avund lyckans hot, ja döden själv kan trotsa
och tidens vassa tand ej mäktig är att krossa),
ett oförgängligt namn och minne påberor.
Allt detta rör iag ej men lämnar som sig bör,
Gudinna, dina skäl uti sit goda värde.
Jag gillar allt dit råd och sannar med de lärde,
så framt du denna gång min penna lycklig gör.
Att fatta än i kväll en värdig bröllopssång,
där ingen vätska bör av Castals källa tryta,
där ord och stavelser rätt efter konsten flyta,
vars mening rik på skäl och rimmen utan tvång.
Rätt få, jag vet det väl, är denna gåvan unt,
men om jag, som jag sagt, skall vid mit löfte bliva,
så lät mig denna gång med någon förmån skriva,
och räknas bland den hop som alltid såddes tunt.
För min skull ej så stort, men att den höga fest
på vilken himlen själv två ädla stammars grenar
så till en almän fröjd som allmänt gagn förenar,
må ziras med en dikt som likar hjältar bäst.
En dikt den ingenting om Astrilds pussar har,
fördenskull hjälp mig först ett dugse ämne välja.
Jag visste stora ting och dater att förtälja,
om Lilljers hjältemod och brudens farfarsfar.
Men som det redan nog för världen är bekant,
och deras anors pris vet ryktet överhinna,
ty vill jag hellre se om jag en sak kan finna,
som mindre hjärnan bryr och mera är galant.
Mig tycks det skicka sig och vore mödan värt,
där vi med mogna skäl tillbaka kunde driva
och visa att det falskt vad många föregiva,
att kvinnan älska bäst men mest sig dölja lärt.
Jag fann för några dar ett litet pappersblad,
men ymnigt mer än nog mitt sinne till att egga,
och vill jag bjuda till dens mening vederlägga,
som, fast på annat språk, dock samma visa kvad.
Jag svär, begynner han, jag hade evigt tänkt,
ja, trodde med mig själv mig kunna övertyga,
att kvinnan kallsint var och vi till älskog kryga,
som dem naturen själv en större förmån skänkt.
Allt detta oansett, så spör iag mer och mer
hur högt det svaga kön til älskog är benägit,
ja, uti detta fall oss vida överlägit,
ty vad som följa lär er slikt tillkänna ger.
Med möda hinna de till tolv ell’ tretton år,
förr än de hemligt sig med kärleks-tankar kvälja,
och snart sig den till vän och den till maka välja.
Men om det händer sig att en till tiugu går,
hjälp Gud, hur låter den - hon räknar alla dar’,
hon längtar, trängtar, ber’, hon brukar tusen ränker.
Men hålls hon inte kär, hon sig i löndom kränker
och tärs som av en eld, den askan ovan har.
Dock är jag icke den som sådant lasta vill,
ell’ någon vrångvis dom på deras sida fälla.
Vad månn' den arma hop förutan manfolk gälla?
Vem undrar då så högt att de dem längta till?
Och vad orimligt mer, hans skalkerim beslöt,
det jag för korthets skull mig föresatt att tiga,
dock att vårt kön till mer än älskog äre viga,
det vittnar han som bäst, emedan var man vet
vad oregerlig gäst, vad plåga kärlek är,
den vid sin ankomst strax förnuftet underkuvar,
förvirrar vett och skäl, förvärrar alla skruvar,
förvillar viljan själv och främjar sitt begär.
Är det nu kvinnfolks verk? går det för svaga an?
Förstår en flicka strax en slik tyrann att tämja?
Och dölja sådan eld? Det tycks sig illa sämja,
dock, den som slikt att tro mig övertala kan,
den måst ock giva med, fast än han nödigt vill,
att slika svaga väl till större sysslor duga,
ja, ofta mycket mer än manfolk äre sluga,
ty annat ställa sig än hjärtat säger till
är ingen ringa konst och kräver mycket mer,
än man oss unna vill, sin sveda kunna bärga,
och ge åt det en kväl’ en alldels annan färga,
trots att de starka sig av sådant rosa tör?
I Högvälborna Två som ärnen än i dag
er rena kärlek fritt för världen uppenbara,
I kunnen allrabäst häröver er förklara
vem rätt att påstå har, min vederpart ell’ jag.
Och tror, Herr Brudgum, jag er särdels vara nöjd,
när hos er Ädla Brud I makan låga finnen
som den ert hjärta tär - ty när I lika brinnen
är saken utan fel och bägges högsta fröjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar