och gräva mig borg och rödja mig rike
och gräva omkring dem ett väldigt dike,
så långbent ondska för brett det fann.
Där ville jag duka borden till fest
och bjuda var hungrig från vägen till gäst
och alla raska och präktiga karlar.
Där skulle det sägas högt och fritt,
att svart är svart och att vitt är vitt,
och livet berömmas, så länge det varar.
Jag ville vara en orädd man.
Giv mig, o öde, en kamp och en sadel,
ett drabbande svärd och en sak utan tadel
att falla för, om ej segra jag kan!
Och får jag ej nämnas på ärans dag,
då skarorna komma från lyktat slag,
bland dem som stormat och stupat i täten -
likgott, om i virvlande hopen jag stred!
Fram kan man väl gå fast i sista led,
och man sover väl gott, fast man sover förgäten.
Så vart jag en drömmare, icke en man!
Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,
och bär jag i diktens tornering ett pansar,
går jag eljest i vardagskavaj som en ann.
Jag ville sjunga i bergens ljus
men dröjer i skuggan kring hembyns hus,
där minnena spela som näktergalen.
Men nejden skall höra ännu min röst!
Finns luft i lunga och klang i bröst,
kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar